Harry Martinson levde bäst på landet
Harry Martinson bodde inte i Gnesta, menar forna grannen Brita von Rosen bestämt. Han bodde faktiskt i Vårdinge, i samma område som Brita och hennes familj. Där tillbringande han sina lyckligaste år, säger Brita von Rosen.
Brita lärde känna Harry Martinson under 40-talet när han och hans familj började bo i en stuga i närheten på somrarna. Barnen i de båda familjerna tyckte om att leka med varandra och det gjorde att de vuxna ofta sågs och umgicks.
Britas man kände Harry Martinson sedan tidigare och kunde hjälpa till när Harry kände sig nedstämd ibland. Det var den stundtals tuffa kritiken som tog hårt på honom, samtidigt som han hade fysiska problem med sin astma.
Han var en hyperkänslig person som inte klarade att gå i svaromål när journalisterna var hårda. Det gjorde min man i stället. De två var mycket tillgivna varandra och intresserade av varandras arbete, säger Brita von Rosen.
Harry Martinsons bästa tid var när de bodde på landet. Då mådde han bra och fick arbetslust.
Arbetslusten resulterade i en mängd böcker, bland annat den världsberömda Aniara. Harry Martinsons karriärstege gick uppåt och han valdes in i svenska akademin. Brita von Rosen berättar om problemen kring invigningsceremonin, eftersom Harry Martinson inte ägde den obligatoriska fracken. Den fick efter mycket om och men sys av en skicklig skräddare i Stockholm under stor sekretess eftersom Martinsons kropp var litet sned efter en TBC-operation.
Han var mycket stolt och tyckte det var väldigt roligt att bli invald i akademin. Han fick inte skrivkramp av att bli invald som många andra, utan trivdes där. Framgången steg honom inte det ringaste åt huvudet, säger Brita von Rosen.
Enligt Brita var Harry Martinson mycket förtjust i sin familj. Han trivdes med att ha lite ljud omkring sig när han arbetade, så Brita och Harrys fru brukade sitta i rummet intill med handarbete och småprata lite medan Harry skrev. Ibland kom han ut och sa några ord för att sedan återvända till kammaren.
Vid ett tillfälle hade paret Martinson grälat, minns Brita, och Harry hade åkt in till Stockholm i vredesmod. Harrys fru Ingrid Lindcrantz var orolig när Harry inte dök upp och ringde till Brita som kom över.
Hon var orolig men hade samtidigt fullt sjå att hålla vreden vid makt, säger Brita.
Efter ett par dar kom en bil inkörandes på gårdsplanen och ur den steg Harry. Han klev in i huset utan ett ord och stängde dörren om sig till kammaren. Efter en stund öppnades dörren på glänt och en hand kom ut med två paket inslagna i rött papper. Paketen släpptes i golvet och sedan stängdes dörren.
Efter en stund hörde vi hur han muttrade får jag komma ut nu? och då kunde vi inte hålla oss utan kiknade av skratt, säger Brita.
1974 delade Harry Martinson Nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson. Pressens kritik var inte nådig, utan raljerade över hur världen skulle uppfatta att Sverige belönade sig själv. Eyvind Johnson var hårdare, men Harry Martinson tog illa vid sig, minns Brita. Vid den här tiden var han dessutom mycket fysiskt dålig. Familjen hade tvingats flytta in till Stockholm.
Harry led alla himmelens kval. Det handlade bara om avundsjuka och bitterhet hos andra människor. Den sista gången jag träffade honom var han så dålig att han inte kunde äta, säger Brita.
1978 tog Harry Martinson sitt liv. Brita och Harrys fru läste upp en av Harrys opublicerade dikter under begravningen. Dikten handlar om en lycklig dag ute på landet.
När han skrev den var det så bra som det kunde vara i Harrys liv, det är jag säker på.
Så jobbar vi med nyheter