Tjajkovskij: Spader Dam
Regi: Dmitri Bertman
Scenografi och kostym: Hartmut Schörghofer
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Koreografi: Edvald Smirnov
Dirigent: Christian Badea
Men spelaren och desperadon Herman är beredd att offra allt: kärleken, människovärdet, till sist också livet.
Det är alltså en ruggigt mörk historia som Stockholmsoperan bjuder sin publik så här i de vackraste majtider.
Och inte har man gjort det lätt för sig, för enligt rådande trender spelar man operan på originalspråket ryska, så det är en ofattbar läxa som solister och kör bankat in i minnet.
Det rycker i början en del mellan dirigent och kör, men som helhet blir kvällen en vacker framgång för alla, och det är hårt tryck när så ska vara från Hovkapellet och kören.
Och med hjälp av textmaskinen går det bra att hänga med i alla turer i denna aningen överlånga opera om sviken kärlek och passioner som dödar.
Vi möter den ryska överklassen på baler och vid spelbord, där njutning och spänning ska förjaga livsledan. Och det är vackert och i stort sett traditionellt i denna rysk-tysk-svenska uppsättning med krinoliner och frackar i sober gråsvart slottsmiljö.
En gammal grevinna har ett mystiskt förflutet från Paris som ”Venus från Moskva”. Hennes barnbarn Liza ska giftas bort med en trist men rik furste.
Och naturligtvis är det just henne som den livströtte och förvirrade officeren Herman älskar.
Stefan Dahlbergs Herman verkar släkt med Don José i sin alltmer tilltagande besatthet, och vi ser och hör en stor tolkning av en av 1800-talets många särlingar och psykfall.
Riktigt lika intressant blir inte Hillevi Martinpeltos version av Liza, trots skönheten och inlevelsen i sången.
I stället blir det Ingrid Tobiassons ännu paranta med också hon livströtta grevinna som bjuder Herman motstånd med en rolltolkning som också överlever hennes död i ett badkar fullt av spelkort.
Mest profilerad av typerna runt spelbordet är Marcus Jupithers greve, han som med skadeglädje och väldig röst berättar grevinnans hemlighet.
Ett utropstecken också för Karolina Blixt som Lizas väninna, här tydligen lesbisk men med en underbart vacker fyllig mezzo och humor i det pastorala intermezzot.