Hasse var 22 år när han träffade fyra år äldre Gudrun. Hon var ung änka och levde ensam med tre små barn, men Hasse tvekade inte att inleda en relation med henne.
– Jag har alltid tyckt om barn.
Hasse känner sig som pappa till Gudruns tre, trots att han inte är deras biologiska pappa.
Han och Gudrun fick senare två barn tillsammans. Det yngsta föddes under stor dramatik – i bilen på väg till förlossningen.
– Vi var mitt i urskogen, tre mil från lasarettet i Skövde. Min fru satt bredvid mig och jag trampade i gasen. Men hon kunde inte hålla igen så jag fick stanna. Vår son ploppade ut innan jag hann gå runt bilen.
Den nyfödde lindades in i en filt och Hasse körde vidare mot Skövde. Men innan trion kom fram blev pojkens hudfärg blåaktig.
– Gudrun fick vända honom upp och ner och daska honom i rumpan.
Dramatiken fick ett lyckligt slut, allt gick ändå väl.
– Och i födelseboken står det att jag var barnmorska, säger Hasse och sträcker på sig.
Hasse har levt med barn under många år. Det äldsta är 45 år och hans yngsta 27. När Hasse var 38 år blev han för första gången morfar. I dag har han fem barnbarn i åldrarna 3 till 22 år. Och förra våren, när Hasse var 58 år, blev han mormorsfar.
– Det tyckte jag jätteroligt!
Hasses kroppsspråk är tydligt. Ögonen tindrar, ansiktet strålar och kroppen får en stolt hållning när han pratar om sin familj.
Barnbarnsbarnet bor i Västergötland och de träffas inte så ofta. Däremot har Hasse mycket kontakt med ett av barnbarnen.
– Hon är elva år och har alltid tytt sig till mig. Vi har gjort mycket kul ihop. Hon spelar basket och fotboll och jag brukar titta när hon spelar match. Och så ringer hon själv ibland och frågar om hon får sova över, då har vi myskvällar ihop.
Hur är du som pappa och morfar?
– Mina barn kallar mig för pappa, men vi är mest som vänner. När de växte upp hade jag värderingar som jag ville försöka få dem att ta efter. Men skäller gör jag inte och sträng är jag inte – varken gentemot barnen eller barnbarnen.
Oroar du dig mycket?
– Nej, men jag vill att det ska gå bra för alla, att de får utbildning och jobb.
Du kanske kommer att få uppleva barnbarnsbarnbarn...
– Nej, det tror jag inte. Eller... Jo, kanske. Om mitt barnbarnsbarn blir mamma tidigt och jag blir lika gammal som min pappa blev så hinner jag ju faktiskt det.