H.C. Andersens resa fick liv
Förra året var det 200 år sedan Hans Christian Andersen föddes. För oss i Sverige som kanske missade det mesta av det danska högtidlighållandet kom programmet i går kväll som en lagom dos av trivsam information och god musikalisk underhållning.
Utmärkt läste Agnethe Christensen ur hans reseskildring, hur han njöt av naturen, tyckte Stockholm var vackert men inte kom överens med Almqvist och beklagade Linnégårdens förfall. Och så tyckte han att svenska var ett lätt språk, mest bara som en dansk dialekt.
Och så sjöng hon en text av Andersen som tonsatts men annars ett tvärsnitt av anonyma ballader, folkliga visor och utkrusade folkliga koraler från denna tid, alltså sådant som Andersen kan ha hört.
Vilken röst sedan, mörk och mättad, stark och bärande, ja någon gång kunde jag sakna en enklare folklig konstlöshet. Men dramat blev starkt för Häxan i Konung Karls tid, och berättelsen fängslande i alla de många stroferna om Per Svinaherde. Och den lilla harpan utan pedaler klingade underbart och samtidigt starkare än väntat under Helen Davies händer, både som ackompanjemang och som soloinstrument.
Tonarterna under kvällen blev ganska likartade, men ingen lär glömma på ett tag hur balladen om Kärestans död gick på den melodi som vi alla känner till med Dybecks nya text om den gamla och friska och fjällhöga nord.
Så jobbar vi med nyheter