Hedebyborna lever mer än någonsin

Vad som sedan har tillkommit är en insikt om att de hundra åren mellan Söderberg och mig själv inte alls bara är en lång, svettig transportsträcka. Det är snarare så att de i allra högsta grad hör ihop med mitt eget liv. Det var i Delblancs Sverige som min farmor och farfar träffades som piga och dräng, och det var i Delblancs Sverige som min mamma var den första i byn som fick gå på läroverket. Min egen postgymnasiala måste-lyckas-i-livet-kris går inte att förstå utan den bakgrunden. Att den kan speglas också i Doktor Glas mer allmänmänskliga kval är en annan sak. Några som förstått för länge sen är Delblancsällskapet i Trosa, som nu sätter upp sin teaterversion av Hedebyborna för andra gången. Platsen är precis som förra året bästa tänkbara: gården utanför Trosa stadshotell, där vissa av tv-scenerna spelades in. ”Vi sålde slut och många var besvikna att de inte hann med”, skriver sällskapet som förklaring till att de sätter upp föreställningen en sommar till. Och visst ser det ut som att det blir till att snabba sig till biljettkassan också i år. Det här är ingen trött repris, utan en uppsättning där ensemblen sjuder av spelglädje och där historien är mer levande än någonsin. Det är ingen lätt uppgift att komprimera fyra böcker och arton timmar tv till två timmar teater. Bengt Landin och Birgitta Lerjeryd har gjort ett hästjobb med bearbetningen och resultatet är förvånansvärt lättillgängligt. Att göra Vibeke Nielsens nerdekade baronessa till berättare är ett genidrag – med gäll röst och konjakssvajig hand lotsar hon oss effektivt framåt. Till en början är det trots allt lite svårt att hänga med. Scenografin där mycket sker samtidigt, och på visst avstånd, kräver en del koncentration av publiken. Men efter ett tag lossnar det. Karaktärerna är helt enkelt för bra för att inte engagera, deras öden för starka för att inte rycka med. Med tanke på min ännu inte helt avslutade måste-lyckas-i-livet-kris fascineras jag kanske allra mest av den unga Märta Svensson. Hennes längtan efter ett bättre framtid – som hon inte riktigt kan definiera, förutom det där med att hon inte vill sluta som sin mor – gestaltas på ett fint sätt av Anna von Bredow. Hedebyborna är en humoristisk föreställning. Den bästa humorn brukar vara den med tragisk botten (se bara på Mia & Klara), och här är det framför allt alkoholismen som lockar till skratt. Ibland tangeras det buskisartade, men proffsig produktion och utmärkt skådespeleri håller oss kvar på rätt sida gränsen. Utomhusteatern i Trosa håller helt enkelt hög kvalitet hela vägen igenom. Till och med den lille buspojken Gert Svensson – en roll som regissör Eva Westin stoppat in i år – drar ned skrattsalvor utan att spela över. Slutet blir lite abrupt efter en så medryckande historia, men det är en petitess i sammanhanget.