Helikoptrar och djävlar på Paparatsi
Först norskt och sedan svenskt. Fredagskvällen på Paparatsi var en skön förbrödning mellan folken. Gluecifer och The Hellacopters bjuder hyfsat skön rockmusik för en hyfsat avslappnad generation.
Gluecifer:s låtar har ofta roliga och smarta texter. Rock`n`roll-romantiken flödar, livet är snabbt och hårt.
I Sverige har Gluecifer inte lika stor publik som hemma i Norge men det är absolut inte tomt framför scenen.
Nyköping och Paparatsi visar Gluecifer ordentlig uppskattning och möts bara halvvägs av ett något oinspirerat band.
Musiken är nästan uteslutande rak och enkel rock men det finns låtar på senaste skivan, Basement Apes, som vidgar vyerna. På några av spåren är tempot långsammare.
Losing end och Little man fungerar oväntat bra live trots det låga tempot.
Snabba Shotgun seat och Easy living är tändvätska för publiken som bjuder Malibu på öl. Sen är det tack och adjö.
Stockholmsbandet The Hellacopters kliver på. Med fem plattor och otaliga singlar i bagaget har bandet en skatt värdig Joakim von ankas, att ösa ur. Därför är det ett under att man aldrig får till det live.
The Hellacopters har tydligt utvecklats musikaliskt från skiva till skiva. I dag har man mer likheter med The Beetles än med punkarna i Ramones.
Nya singeln By the grace of god, från skivan med samma namn, rundar av kvällen. En svängig radiohit av hög kaliber.
Självklart levererar man också fantastiska Got to get some action, det allra sista som händer. Men den här kvällen ligger tonvikten naturligtvis på rykande färska skivan.
Mästerverket High visibility glöms dock inte heller bort.
Sångaren Nicke Andersson avslöjar att Hopeless case of a kid in denial från High visibility, handlar om honom själv. Tyvärr lägger bandet inte ner tröttsamma och ärligt talat skitdåliga Move right out of here från plattan Grande rock. Den måste tydligen alltid framföras.
Live har The Hellacopters problem för det lyfter aldrig till några högre höjder. De är kul att se på men någon magi skapas inte. Bandet kan tacka åsk- och rock´n´rollguden att de har en så hårt jobbande trummis som Robert Eriksson. Killen är rockens svar på fotbollspelaren Håkan Mild som han sliter bakom trummorna.
Om The Hellacopters inte är magiska live är det i alla fall inte Erikssons fel.
Så jobbar vi med nyheter