Jag gillar att odla blommor. Folk som knallar utmed gångvägen förbi mitt hus, stannar ibland för att titta på dem. Somliga minns sin barndoms prästkrageäng, andra fascineras av magnolians magi. Och ibland, när mina blomsterplaner havererat, ojar vi oss tillsammans över hällregn, mördarsniglar eller objudna besökare som trampat ned det vackra.
Jag gillar även att få blommor att växa utmed mitt staket, så att förbipasserande ska få glädjas. Varje höst samlar jag frö från akleja, fingerborgsblomma och malva som jag strör utmed den tunna jordremsan utanför spjälorna. Sedan vattnar jag och hoppas.
Den här sommaren har det spirat fint i staketets svalkande skugga. Extra glad blev jag för fingerborgarna, som färgstarkt reste sig bland höga grässtrån efter ett par års väntan. Fingerborgarna, som i höst skulle få fröa av sig på plats och skapa kommande års blomning..
Efter midsommarhelgen syntes de inte till. Min dagliga tillsyn av trädgården gav besked; någon hade brutit av VARENDA stjälk. Till en midsommarbukett? Visst – de växer på utsidan av mitt staket. Men jag har då lärt mig som barn, att det är förbannat ohyfsat att plocka blommor eller bär nära någons tomt utan att fråga först.
Men strunt samma – det finns folk som ägnar sig åt betydligt värre saker än att sabotera en gerillaodlares enkla verk.
Några dagar senare fann vi en välväxt gurka på vår förstukvist. Utan avsändare. Efter viss efterforskning befanns en av våra grannar, vars odlande blivit lyckosamt, ligga bakom mysteriet.
Jag får medge att jag gillar sådant bus bättre, än när drulliga klåfingrar förstör flanörens ögonfröjd.