Och tja, medan man kväver en gäspning går det trots allt att argumentera för att själva temat, mobbning, åtminstone fortfarande är aktuellt.
Kimberly Pierce, som slog igenom med "Boys don't cry" gör också ett helt ok jobb. Hon har en fin känsla för att skildra utanförskap och tar sina rollfigurer på stort allvar. Utan att nå upp till genombrottsnivån hittar hon fina nyanser i det här blodfyllda dramat.
Historien tar sin början då den utstötta Carrie får sin första mens när hon duschar efter skolgympan. Hon förstår inte vad som sker och medan blodet rinner och hon tror att hon ska dö passar hennes hemska klasskompisar på att skratta, kasta tamponger på henne och filma hela spektaklet med mobiltelefon. I samband med det upptäcker Carrie att hon också har en telekinesisk förmåga, vilket ska komma att bli ödesdigert.
Egentligen är detta inte en så mycket sämre film än Brian De Palmas originalversion. Men sprängkraften i storyn är inte lika stor i dag och det blir aldrig läskigt, vilket minskar existensberättigandet drastiskt.
När Sissy Spacek använde sina nyfunna krafter för att hämnas på sina plågoandar var det något chockerande. Men nu har var och varannan unge i populärkulturen, från Harry Potter till tjejerna i "Cirkeln", övernaturliga krafter att ta till i tider av kris. Och massakrer på skolor finns, hemskt nog naturligtvis, också i det allmänna medvetandet på ett annat sätt i dag.
Det mest obehagliga i den här filmen blir i stället dramat mellan Carrie och hennes religiösa galning till mamma. Både Chloe Grace Moretz och Julianne Moore gör fina insatser som dysfunktionell familjeduo, även om Moretz egentligen inte riktigt passar i rollen som hackkyckling. (TT)