Hembygdens egen story
Vargtjuten tränger fram mellan träden. Biskopen leder vandringen genom historien, förbi den allmänna folkskolans införande, de skrämmande häxprocesserna och fram till en ensam kolmila i 1640-talets skogstrakter i Kila socken. Där får eleverna träffa kolaren, som producerar kol till järnbruket, och torparfamiljen, som sliter, forslar och släpar.
Kolaren berättar att de står på en gammal mila och att man fortfarande kan hitta kolstybbsrester precis under markytan. Eleverna lyssnar uppmärksamt och efter ett tag kan några inte hålla sig längre. Med några pinnar och kottar börjar de gräva efter lite lokalhistoria.
Eleverna är inte publik, de är deltagare. Steg för steg ska de få skapa en rollfigur som lever i 1640-talets Kila.
Många vuxna minns tyvärr sin skolundervisning i historia som ett enda långt rabblande av regentlängder och tidpunkter för allehanda krig och freder. Andra hade lärare som förmådde göra historien levande och så pass intressant att även värdet av kungars ordning på tronen såväl som krigsutbrott och freder fick både liv och innebörd. Nyckeln är att locka till lärande, så är också den här dagen upplagd. Eleverna får mycket berättat för sig av karaktärerna runt milan, men får lika ofta uppmaningar om att ta reda på mer på egen hand.
Personalen på Ålbergaskolan går in med liv och lust i skapandet. Rövaröverfallet på Drottning Kristinas eskort är en förtjusande uppvisning. Hembygdsföreningen ställer upp med engagerade deltagare, det här är mumma för en förening som vill både folkbilda om hembygdens historia och hålla den levande.
Hembygden förvandlas alldeles för lätt till en lätt idealiserad, ganska platt och statisk illustration av det som var. Likt det gamla redskapet, putsat och välvårdat, undanställt bakom glas i en monter. I Ålbergaelevernas regi ska människor i 1640-talets Kila, för att tala tidningsspråk, få en story. Som skriker och viskar, skildrar glädje och sorg, vardag och fest och pockar på uppmärksamhet.
Så jobbar vi med nyheter