Hemlagat gott i Tystberga

Även den här våren blev det revy i Tystberga Bygdegård. Bara det är en prestation. Alltså i lördags kväll premiär för femtonde gången och sedan spelningar en bit in i april.
Säkert finns det någonstans i vårt land en motsvarande ideell verksamhet på en lika liten ort.
Men Tystberga Dramatörer är ändå beundransvärda och förtjänar att ses. Inte därför att de alltid skulle ha de roligaste numren. Men de gör verkligen allt själva, från texter till mat, och inbjuder till en lokal revy med hemvävd bygdekänsla där många får vara med och en hel grupp barn får pröva på att stå på scen.
Och många utsocknes kommer också dit för en helkväll med underhållning och mat och dryck.

Just att åka dit i glada vänners lag är bästa rekommendationen. Då gör det inte så mycket om revyn skulle bjuda också på några svagare nummer, så som det var i lördags.
Och kvällens program med underhållning, mat och samtalspauser är tilltaget utan jäkt och tar så där en fyra timmar. Bara så ni vet, med barnvakt eller så.
Italiens flagga har inspirerat med färgerna grönt, vitt och rött i dekor och dukning och val av utmärkt god mat: en soppa, en kötträtt och efterrätt med kaffe. (Salt och peppar finns på borden och kan behövas.)

Som vanligt började också denna revy med Johnny Larsson solo i full frihet. Han varvade lågmält vänliga välkomstord med underfundigt vässade tankekorn. Och sedan visste ingen vad det väntade för överraskningar.
Akt ett börjar så på hemmaplan och zoomar sedan ut mot Sverige och omvärlden med Putte Skog som åsnedum USA-president och Knutte Ohlsson som brittiskt dresserad hund.
Årets tema är ju Italien, där hela akt två utspelar sig. Mer temperament skulle där behövts ibland i spelet för att hålla ihop denna ambitiösa helhet med alla medverkande på scenen. Men där fanns många festliga scenlösningar (vesporna och bilen!) och så Nisse Nilsons hetlevrade restaurangägare, Bert Svenssons fettosnuskiga kock och Göran Dahlbergs luriga och lättlurade präst.

Akt tre är den med högsta tempot och största spännvidden från världspolitiskt allvar till skruvade sexskämt.
Bra låter det genomgående om orkestern, som förstås får spela en rad italienska schlagers. Och så sitter de fyra musikerna Birger Careliusson, Håkan Beckius, Kent Andersson och Ola Ringshagen Granrot i snygg relief på var sin pelare mot rundhorisontens färggranna belysning.
Dansarna kan ännu inte konkurrera med något virtuosvigt rafflande. Men de rör sig stiliserat snyggt à la Japan mot tjusande dekor av speglar, levande ljus och rök.
Och så visar balettflickorna ganska effektivt hur musik och dans obönhörligen kan skilja olika ungdomskulturer åt.
Annat att nämna?

Camilla Johansson bär upp mycket denna kväll. Som dansktalande på Skavsta. Som lärarinna. Och som ett underbart par ihop med Hasse Karlsson, när de tar ut svängarna och avslöjar hur stela vi svenskar är, sedda med italienska ögon.
Bert Svensson är en talang också på att dyka upp som bortkommen idrottare och störa de andras nummer.
Och jag gissar på att det är Johnny Larsson som skrivit kvällen båda tyngsta inlägg, som han också sjunger själv med kännbar övertygelse.
Båda kan väcka starka känslor, men det ska en revy få göra också. Som när unga Therese Svensson frågar varför ingen förhindrade mordet i september och Johnny Larsson svarar med långa raden av bortförklaringar.
Eller när Johnny Larsson lånar en snyftare från Elvis och tar den till dagens Betlehem och den onda cirkeln av hat och hämnd.