Henke har fått ny supporter
Den 12 oktober 2003 föddes Melker Sebastian Henrik Nilsson. Grabben vet inte om det än men snart kan han ha en pappa som är olympisk guldmedaljör.
Vi snackar nu om Henrik den äldre. Den yngre är bara fyra månader gammal och äger visserligen en paddel och en uppsättning makabert bra kanotgener (både mamma Susanne och farfar Hans var med på två OS-tävlingar) men det dröjer innan han ens kan stava till OS-guld.
Dessutom heter han bara Henrik i tredjenamn.
Melker föddes precis när pappa startade den sista fasen i en uppladdning som kan betyda OS-guld och fantastiska möjligheter i framtiden.
Sonens födelse har inte fått Henrik att ändra fokus. Det är fortfarande kanoten som kommer i första hand.
Henrik säger det utan att tveka, men är medveten om att uttalandet kan uppfattas som starkt.
Än så länge är jag nog en dålig far och en bra idrottsman. Men sporten är det viktigaste för mig så länge det går bra med Melker, så länge det inte händer något. Det känns trots allt som om jag har Melkers stöd för den här satsningen.
Vi hade en deal, förklarar hustrun Susanne. Jag fick ta det stora ansvaret, annars hade det inte blivit något barn innan OS. För mig är det inga problem. Jag vill också att Henrik ska göra det här. Det gynnar hela familjen.
Det är inte länge sedan Susanne själv slutade i landslaget.
Så jag vet vad som krävs. Det kan vara jobbigt ibland men jag klagar inte. Henrik kan inte ta några nattpass med Melker, så är det bara. Det skulle påverka träningen för mycket.
Intervjun görs i familjen Nilssons villa på Arnö ett par dagar innan resan till det två månader långa träningslägret i Sydafrika. Melker är vaken och pigg när det är fotografering.
Sen somnar han utan ett knyst på två röda sekunder i samma stund som Henrik lägger honom på rygg i sovrummet. Pappa konstaterar med viss förtjusning att det nog är rekord.
Både Susanne och Melker följer med till Sydafrika.
Hade inte familjen följt med hade jag inte kunnat vara borta i sju eller åtta veckor. Då hade jag saknat dem för mycket. Det hade blivit flera korta läger i stället och det hade inte blivit lika bra.
Nu blir det perfekt. Det blir skönt för oss allihop med värmen. Jag och Markus har redan varit nere en sväng och kanoterna är på plats. Vi vet var gymmet ligger. Vi har vårt ställe som vi redan känner till. Det kommer snabbt att bli vardag där nere. Det är ju ingen tidsomställning heller. Vi kan sova på planet och när vi kommer ner kan vi sticka ut direkt och träna ett pass.
Henrik har även planerat ett tränings-pass på morgonen innan planet lyfter. Vill man lyckas i Aten får man inte lämna någonting åt slumpen. Henrik gläds åt att inte ens en dags träning går förlorad trots den långa resan.
Markus, det är förstås K2-kumpanen Markus Oscarsson från Västerås.
Det finns gott om exempel på idrottsstjärnor som blivit föräldrar och på kuppen lyckats ännu bättre på idrottsarenan. Men då har det handlat om mammor. Kanotisten Susanne Gunnarsson är ett bra exempel i det här sammanhanget.
Det är bevisat att tjejer blir stärkta av en graviditet. Fysiskt, men även mentalt. Det blir större förändringar i kroppen på den som bär barnet. Själv kan jag inte säga att Melkers födelse påverkat mitt idrottande på något sätt.
Inte heller i negativ bemärkelse.
Hade jag haft ett vanligt jobb hade det varit mycket tuffare. Nu jobbar jag bara lite grann på kanotgymnasiet. Sover jag dåligt någon natt kan jag ta sovmorgon och ändå träna mina pass dagen efter. I och med att jag inte jobbar så kan jag vara med Melker ganska mycket.
Han säger att han knappt reflekterat över om han vant sig vid att vara pappa, att dagarna mest kommit och gått som tidigare.
Vi kan inte gå ut och äta som vi gjorde förut. Det är en konkret förändring, att det är mer låst. Jag menar inte att den saken behöver vara negativ. En annan förändring är att jag blivit mindre äckelmagad. . . Jag kan till och med prata om det nu när vi sitter här och fikar, ha, ha.
Klart att det kan vara lite stressande att vakna på nätterna och det är klart att man har mer att göra nu. Det är mindre pilla naveln, om man säger så. Jag kanske inte får den där hundraprocentiga återhämtningen varje dag.
Sakta men säkert har det i varje fall blivit smidigare att vara förälder.
I början var det inte så mycket jag kunde göra. Var han ledsen så var han. Det börjar bli roligare nu. Han är lugn, glad och anpassningsbar och ställer upp. Man får mera tillbaka. Tidigare kunde man jobba som attan i en halvtimme för att få ett enda leende. Nu räcker det att man pratar så får man gensvar direkt nittio procent av gångerna.
Melker kommer att vara tio månader och två veckor när finalen på K2 1000 meter avgörs i Schinias utanför Marathon, några mil från Aten.
Tillräckligt gammal för att krypa fram och dra pappa stenhårt i näsväggen som grattis till en OS-medalj.
Om han kommer att paddla själv sedan? Det är klart att han måste testa att sitta i en kanot och se vilken underbar sport som mamma och pappa höll på med. Men jag ska försöka att inte tjata. Då kanske det vänder sig helt och han blir anti all sport. Det vill man ju inte.
Så jobbar vi med nyheter