Henrik Ibsen går igen
Ett Ibsen-drama om frånvaron av kärlek och vådan av dubbelmoral. Amatörteatergruppen A.K.N.E spelar Gengångare.
Du vet, när jag läste Gengångare så tyckte jag att den var så otroligt bra, så gripande. Och allt föll på plats, jag hittade en plats för alla som skulle vara med i sommar, berättar Ingela Persson.
Det är en hel del som ska stämma när sommarens drama ska väljas ut. Sekelskiftesatmosfären är viktig. Det gamla huset med snickarglädje och plankgolv får säga sitt. Då blir det dramatiker från sent artonhundratal och fram emot förra sekelskiftet.
Amatörteatergruppen från Oxelösund gick ut hårt redan från starten för fem år sedan med pjäser som Strindbergs Fröken Julie och Fadren. Denna gång var Hjalmar Bergman på tapeten. Pjäser som Eva, Swedenhielms och Snödroppar diskuterades.
Vi var verkligen inte eniga, säger Cecilia Werner.
Men Ingelas fascination inför Ibsens mörka drama avgjorde. Liksom många andra av Ibsens dramer är det en familjehistoria där det närvarande och det förflutna vävs in i varandra.
Ibsen arbetade mycket med återblickar och Gengångare är inget undantag. Niclas Beijar spelar den förlorade sonen som återvänder hem effter några rumlande år i Paris. I hemmet finns hans mamma, Fru Alving, en grandios karaktärsroll i Ingela Perssons tappning. Hon har levt hela sitt med en livslögn, men börjar nu krackelera.
Sonen i sin tur bär på en dödlig sjukdom, något som han försöker hålla hemligt.
När Gengångare fick uppfördes första gången blev reaktionen stark och negativ. Ingen av de stora teatrarna ville spela pjäsen och Henrik Ibsen blev mycket bitter. Så bitter att han skrev pjäsen En folkefiende där han gör upp med förljugenhet och feghet bland samhällets ledande skikt.
Utmaningen för denna teatergrupp är att hitta dramatiska och praktiska scenlösningar för den lilla salong där de spelar.
Vi har ju en väldigt liten budget. Men det är också det som är så kul, att diskutera
hur vi ska göra och hur vi ska hitta lösningar härinne, säger
Cecilia Werner.
Så jobbar vi med nyheter