Hillary Clinton i hårdpermanentat skick
Carl Bernstein må tillhöra helgonskaran bland avslöjande journalister, men skriva kan han inte. Hans biografi över hon som kan bli USA:s första kvinnliga president är en gräslig långhalning där läsaren dränks i ett hav av detaljer och tråkas ihjäl av ett maniskt pedanteri.
Lady MacBeth kallades hon under en tidig valkampanj, välfunnet och infernaliskt.
Hon är född i en metodistfamilj med en konservativ och lite brölig fader, modern hemmafru förstås och Hillary är denna blåkopia av amerikansk medelklass med intetsägande och obligatoriska intressen som sport och kyrka.
Hon är begåvad dock, ett läshuvud som får utmärkelser redan i high school. Då är hon konservativ och stödjer Barry Goldwater, men mot slutet av sextiotalet glider hon i liberal riktning och blir demokrat.
Sedan blir det Bill och då blir hon en romersk maktfigur, hamras hårdare och hårdare mot politikens städ, senatorshustru, kampanjer, first lady.
En och annan stilistisk höjdpunkt finns det hos Bernstein, men då lånar han, som han gör från Clintons spinndoktor Dick Morris som angett kärnan i parets förhållande: hon älskar Bill och Bill älskar Bill så där har de någonting gemensamt.
Man inbillar sig ett igenkännande när man ser det unga paret på college. De var som vi, långhåriga, samma glasögon, samma oskuldsfulla allförstående av världen.
Helt fel, Hillary Clinton är en kristet moralisk företeelse, ingen omtolkare av värden och världen. Om vi i Europas 68-rörelse bände upp existensen med materialistisk analys så gjorde hon (och han!) samma sak med lärdomar från metodistkyrkan djupt inbäddad i sitt politiska centrum. Glasögonen är lika, synen olik.
Det är nog samma avgrundsklyfta som skiljer USA från Europa, de är icke-sekulariserade, ännu inte fullt moderna. De styr världen med försök till moral, det har vi lämnat bakom oss. Och vad än Hillary Clinton gör förblir hon en symbol. Blir hon president eller förblir senator är hon samma monument, texten på stensockeln ändras bara lite grann.
Vad paret Clinton kunde behöva är ett Strindbergsdrama. Där skulle allt det sägas som aldrig ens viskas i Bernsteins blafsvolym. Om de yttersta förräderierna och den yttersta moralen, om ömsesidiga åtaganden kring världens öden där inga praktikantövningar i ovala rummet någonsin får ställa hinder i vägen.
Vilken kassasuccé skulle den pjäsen inte bli.
Nu har vi i stället en hårdpermanentad och intetsägande biografi där mycket lite blir sagt såvida man inte samlar repliker ur amerikansk person- och inrikespolitik.
Den som vill läsa om kvinnor och makt och USA och lära sig något nytt måste leta andra källor.
Så jobbar vi med nyheter