Himmel, hav och sten
Tre konstnärsvänner från Växjö gästar Nyköping. Shygri Gjurkaj, Remus Wilson och Annkristin Andersson har alla sina egna personliga uttryck.
i Nyköping. Utställningen ska hängas och de båda konstnärsvännerna hjälper varandra att komma på plats.
Den tredje i konstnärstrion, Annkristin Andersson, har redan lämnat sina konstverk på plats. Det är rejäla saker: en stående kattskulptur i lera och mosaik som påminner om Egyptens kattmumier, glasskulpturer i skiftande färger gjorda i graalteknik och en jättelik glasmedaljong som står på golvet. Annkristin använder sig av fönsterglas som hon färgar och dekorerar. Hon smälter in mönster och färger, smälter, skär sönder igen för att sätta ihop till collage. Leran kallar hon moder jord och glaset fader himmel.
Naturen, himmel och hav är något som Remus Wilson också brukar ha med i sina träsnitt, grafiken och måleriet.
Jag försöker att göra det så abstrakt och nonfigurativt som möjligt för att kunna berätta något inifrån mig. Men det brukar ändå alltid bli en bit av himmel och jord med hur jag än beter mig.
Träet har alltid fascinerat honom, ända sedan uppväxten i en konstnärsfamilj. Pappan tecknade till serier och reklam och det visste Remus att han absolut inte ville göra. I stället fastnade han för träsnitten som en av familjens bekanta gjorde.
Jag var väl sexsju år då och tänkte att träsnitt är något för mig. Sedan har träsnitten hängt med mig hela liv-et.
När han arbetar skär han ut mönster i träet och målar med tempera.
En del av inspirationen kommer från maskarna som har grävt gångar genom träet, det som kommer fram om man tittar lite närmare.
Det är som små brev från maskarna till mig. De kryper på i sina liv och jag i mitt och jag tar deras hälsningar vidare.
Remus ser fram emot nästa år då han går i pension. Då ska han sluta måla för att det ska gå runt och bara ge sig ut i naturen och gå.
Det jag försöker berätta
i min konst är det jag själv önskar mig: ett liv i naturen. Vi sitter kvar i den grotta där vi gick in från början och började måla märken på väggen. Vi måste hitta ett sätt att ta oss ut.
Naturen, främst stenen, finns även i Shygri Gjurkajs konst. Motivet, stenar formade av människan samlade i formationer, har funnits med honom i runt 20 år. Det finns
aldrig människor med på bilderna.
Men stenarna har mycket med människor att göra, de är ju de som har satt dem i formationer. Jag vill väcka tankar om vilka vi människor är och varför vi finns här.
Shygri kommer från Kosovo och flydde från kriget för tolv år sedan.
Han tycker att det är viktigt att poängtera att det egentligen inte har någon betydelse, konst är konst, även om konstnären kommer från ett annat europeiskt land.
Jag bär med mig mycket från mitt land, men det betyder inte att det är främmande. Jag hoppas att publiken känner igen de heliga platser som finns i mina målningar.
Han använder akryl om det ska gå fort och olja när han vill jobba längre med en målning. Färgen är pastos, flera lager av färg ligger gömda under varandra efter att Shygri arbetat ett tag med en målning. Det är svårt att skiljas från målningarna, det är nästan som att föda ett barn och lämna bort det, säger han.
Stenarna står vemodigt i rader på Shygris målningar. De kan vara Stonehenge i England eller någonstans i Sörmland, en domarring eller ett skepp, menar Shygri.
Stenen är något som förenar alla kulturer oavsett nationalitet. När vi dör sätter man en sten över oss. Vi föds, lever och dör med stenar.
Så jobbar vi med nyheter