Annika Lindström högläser ett brev för sin mor, 89-åriga Maj-Britt Svensson. Brevet är skrivet 1912, av en ung man som med snirklig handstil berättar om sitt liv hos sina fosterföräldrar.
– Det är så tragiskt, säger Maj-Britt bedrövat.
Brevet fick hennes pappa – Rickard Karlsson – av ett av sina fem syskon, efter att de alla placerats i olika fosterfamiljer sedan mamman och pappan under samma år avlidit.
Rickard behöll brevet så länge han levde och därefter hamnade det hos Maj-Britts syster. När hon dog för ett par år sedan fick Maj-Britt och Annika ta del av släktdokumentationen.
– Jag blev intresserad, ville veta ännu mer, började ställa frågor till mamma, säger Annika, som är pensionerad lärare och förstår att hennes familjs berättelse också skildrar det svenska samhällets utveckling.
Rickard Karlsson föddes 1886, när Sverige var ett bondesamhälle och den sociala tryggheten fanns inbyggd i storfamiljens skyldighet att ta hand om gamla och sjuka.
Rickard flyttade från sin fosterfamilj till Oxelösund, som började industrialiseras i slutet av 1800-talet, när järnvägen byggdes ut och hamnverksamheten på allvar tog fart. Och det var i just hamnen som hennes Rickard fick arbete.
Industriarbetet var smutsigt och tungt, arbetarskyddet obefintligt. Samtidigt som arbetarna blev beroende av inkomst i form av pengar ökade deras sårbarhet vid ohälsa, olycksfall i arbetet och hög ålder.
– Den som skadade sig eller blev sjuk och därmed inte kunde jobba fick inte pengar. Och den som inte hade pengar kunde inte få mat. Morfar kämpade för rättvisa och bättre levnadsvillkor, berättar Annika.
Rickard såg behovet av socialförsäkring. Och han var inte ensam. Kravet på sociala reformer i Sverige växte, människor slog sig samman och bildade föreningar för att få stöd när nöden stod för dörren.
1905 bildade Hamnarbetarförbundet en så kallad sjukhjälpkassa i Oxelösund. Rickard engagerade sig i den och blev 1914 dess kassör.
1924 föddes Maj-Britt. Hon har tidiga barndomsminnen från sin pappas engagemang, kommer ihåg att han förvarade handlingar och pengar i ett fyrkantigt plåtskrin, minns doften av cigarrer som kassans styrelse rökte på möten i ett av familjens två rum.
– Pappa cyklade runt och försökte värva medlemmar. Jag fick åka med honom, i en barnstol på styret, till Nävekvarn och Tunaberg. Det var roligt.
1931 blev föreningarna godkända av staten, de fick kallas sjukkassor och fick statligt stöd för sin verksamhet. Ungefär samtidigt slutade Rickard att arbeta i hamnen och blev sjukkassans kassör på heltid.
Kassan blev även Maj-Britts arbetsplats. Hon började där som 14-åring, arbetade sida vid sida med sin pappa tills han dog 1948 och fortsatte till sin egen pensionering 1986. Den största förändringen inom kassan kom i slutet av 1950-talet, när sjukförsäkringen upphörde att vara frivillig och blev obligatorisk.
Annika berättar att Maj-Britt inte pratat särskilt mycket om sitt arbete.
– För henne har det varit naturligt, inte något märkvärdigt att prata om.
Men historisk kunskap ger oss redskap att förstå vår egen tid. Det inser Annika. Det inser numera även Maj-Britt.