I går gick förvånande nog såväl radions P1-morgon som SVT:s Gomorron Sverige! igång på att ni-tilltalet är på frammarsch. Nu används pronomenet på ett annat sätt än innan 1967; förövarna är främst yngre personer som i sin yrkesroll försöker vara artiga mot kunder eller restauranggäster. Till och med jag, som nyss nått den aktningsvärda åldern 27 år, blir tidvis tilltalad med Ni.
De menar så väl, men det blir ju så fel och är ju så historielöst. Ni (plural!) som närmar er 70 vet att ni-tilltal snarast var en oartighet innan den kollektiva titelbortläggningen för några decennier sedan. Ni ansågs användas av den som inte brytt sig om att ta reda på vad den tilltalade hade för efternamn eller titel. I stället för att säga Fru Göransson nöjde man sig med ett generellt Ni.
Delvis beror antagligen det underliga nya niandet på att Ni som artighetspronomen antas kunna användas enligt samma principer som engelskans You eller tyskans Sie. Men tyvärr, så fungerar det inte och har heller aldrig gjort.
Därför borde alla välmenande och aningslösa niare lägga bort titlarna. I Sverige började folk inte dua över en natt, något som begreppet du-reformen lätt ger intryck av. Stor betydelse för förändringen tillskrivs Bror Rexed eftersom han i egenskap av Medicinalstyrelsens chef bestämde att titlarna skulle bort på hans arbetsplats 1967. Men enligt exempelvis Nationalencyklopedin växte duande och titelbortläggning fram på flera håll samtidigt i samhället. Det är följden av en välfärdsstat där hierarkier slipats ner med målet att ge alla medborgare likvärdiga möjligheter. I ett sådant samhälle är tilltalsnamn viktigare än vilket jobb man har eller vem man är gift med. Samtalsklimatet karaktäriseras av såväl likabehandling som individualism; karaktäristika vi bör hålla fast vid.