[fakta nr="1"]
I början av 1970-talet började det talas om riskerna med kärnkraften. Den politiska enigheten var bruten och inför valet 1976 var kärnkraften en het valfråga. Fem kommersiella reaktorer var i drift och en sjätte, reaktor 2 i Barsebäck, skulle just laddas. Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet gick till val med löftet att inga fler reaktorer skulle starta. På en fråga från Olof Palme hur han skulle komma överens med Moderaterna och Folkpartiet svarade han:
– Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.
De borgerliga vann valet, Thorbjörn Fälldin kom överens med Moderaterna och Folkpartiet och blev statsminister. Vallöftet bröts, Barsebäck 2 laddades och svekdebatten var ett faktum.
Två år senare sprack samarbetet och Thorbjörn Fälldin avgick.
Det är klart att man känner en tveksamhet
Det nya politiska läget gjorde att anslagen från staten till bolaget Atomenergi minskade och Studsvik fick i uppdrag att bredda sig och forska även på alternativ energi. På området utvecklades bland annat solenergi och termisk energi och 1978 bytte Atomenergi namn till Studsvik Energiteknik.
Kärnkraftsmotståndare krävde en folkomröstning, men bland annat Socialdemokraterna sade nej. Många var fortfarande så övertygade om säkerheten i kärnkraftverken att de faktiskt inte trodde att någon olycka skulle kunna ske. Därför kom haveriet i en av reaktorerna på Three Mile Island nära Harrisburg i Pennsylvania 1979 som en chock.
Olyckan ledde till en politisk helomvändning. Socialdemokraterna ändrade sig i fråga om folkomröstning. I en presskonferens i riksdagshuset en vecka efter olyckan sade Olof Palme:
– Det är klart att man känner en tveksamhet, jag har haft en inställning till kärnkraften, jag vill inte säga att den har förändrats, men jag känner en osäkerhet som jag för att kunna gå vidare måste stilla, ta reda på vad som hände.
Det kunde ha gått riktigt illa i Harrisburg
Ett knappt år senare, i mars 1980 röstade svenska folket för linje 2, en successiv avveckling av kärnkraften och hushållning av energin. Resultatet berörde inte de anställda på Studsvik särskilt mycket.
– Det var ju ingen av oss som röstade mot kärnkraften. Och det var ingen som trodde att det skulle bli någon nedläggning. Det behövdes ju energi och vi trodde att det skulle blåsa över, säger Stig Hurtig.
Men olyckan i Harrisburg hade satt fart på myndigheterna och det fick konsekvenser på Studsvik.
– Det kunde ha gått riktigt illa i Harrisburg, säger Roland Caftemo som redan då jobbade på R2:an och senare jobbade kvar med nedmonteringen.
– Vi var övertygade om att regeringen skulle stoppa R2:an för att visa att de gjorde något i samband med debatten. Och R2:an producerade ju ingen el.
Så blev det inte, men en rad krav ställdes på R2. Ett var att skaffa en sjunde styrstav som ensam skulle kunna stoppa kärnreaktionen om det skulle bli nödvändigt. Ett annat var att visa att reaktortanken av aluminium inte var försprödad av strålningen. Det gick inte, för det fanns inget materialprov inne i tanken att plocka ut. Efter några års dispens stod man inför ett ultimatum: Tankbyte eller nedläggning. Tanken byttes ut 1985.
Rädda Fjällveden
Frågan om vad man skulle göra med kärnkraftsbränslet var fortfarande olöst och det var under den här tiden som planerna på att hitta ett förvar utanför Nyköping blev aktuellt. Trots kraftiga protester från aktionsgruppen Rädda Fjällveden, som tidvis slog upp läger i området, fortsatte provborrningarna och hålen syns än i dag. Bergrunden i Fjällveden visade sig duga, men Svensk Kärnbränslehantering (SKB) valde att söka vidare på andra platser. Men det skulle dröja till 2001 innan Nyköpings kommunfullmäktige sa nej till ett kärnbränsleförvar i Nyköping.