Hitta de glömda barnen
När pappa gick ut i köket böjde jag mig framåt över bordet, tog pappas vinglas och svepte vinet i ett drag. Jag skulle dricka pappa nykter!Joakim Langer, son till Pekka Langer, var på onsdagen i S:t Botvids kyrka i Oxelösund och berättade om sig själv som glömt barn.
Det tillhör mitt arbete att lyfta frågan och skapa stöd för de glömda barnen, barn till missbrukarföräldrar, förklarar Greger.
Man räknar med att cirka 15 procent av barnen tillhör de glömda. Det är barn till missbrukare, de bor i hem där det brukas våld, det kan finnas psykisk ohälsa, skilsmässor, sjukdom, fängelse och... arbete. Bara i Oxelösund skulle det statistiskt röra sig om minst 250 barn.
I hela landet tillhör kanske så många som 350 000 de glömda barnen.
Jag har pratat med barn i Gnosjö, där allt verkar så bra med företagande, men där barn uppger att föräldrarna älskar arbetet mer än dem, säger Greger.
Barn blir inte sedda. De försöker också dölja de problem som finns i familjerna.
Det gäller att se tecknen.
Jag hade samlat ihop ett gäng i Nacka, intresserade av de här frågorna, för att se på en teater, berättar Joakim. Mitt under föreställningen börjar en man, den bäste fritidsledare jag träffat, att gråta. Efteråt frågade jag honom varför han började gråta. Jag är så dum, svarade han och dunkade sig i huvudet. Ungdomarna som ställer upp stolarna på borden i fritidsgården är inte hjälpsamma, de vill inte gå hem.
Greger vill att det ska bildas nätverk med människor som kan stötta de här barnen. De kan gå en kurs Vara vettig vuxen. Utbildning och gruppverksamhet och att barnen får veta att de inte är konstiga eller att det är deras fel.
Det är viktigt att knyta an känslomässigt till barnen, säger han. Vi behöver alla kärlek för vilka vi är.
De glömda barnen är ett projet med Hela människan, ett socialt arbete på kristen grund, som bedrivs i samarbete med Fryshuset i Stockholm.
Joakim är 49 år. Han hade jobbat på Fryshuset i sex år utan att förstå varför.
Som glömt barn blir man familjens clown och räddaren. På Fryshuset skulle jag rädda de utsatta barnen. Det förstod jag så småningom.
Joakim berättade om sin pappa, hur glada alla människor blev när de fick se den folkkäre Pekka på stan. Men också hur han som missbrukare tog upp allt syre hemma.
Under hela min uppväxt blev pappas missbruk en del av mitt liv. Jag hamnade också rätt tidigt i eget missbruk. Jag såg inte drogerna som något farligt utan mer som en befrielse.
Joakim blev pappa åt sin egen pappa.
Men jag älskar min pappa och jag lämnar inte ut honom, sade han. Han vill det här.
... det som är bra för barnen är bra för vår värld! inledde diakon Åsa Sjölund samlingen med.
Så jobbar vi med nyheter