Hittar Verdis kärna

Folkoperan var först ut och vann priset för nyskapande med för mycket av allt och alla idéer på rad. Men jag var mycket tveksam till helheten.
Kungliga Operan hade sin premiär i lördags och vinner inget för nyskapande, däremot publikens ovationer för en färggrant vacker och välgjord och ganska konventionell version.
Den började avvaktande och farsartat i första akten och började brinna på allvar först i andra aktens stora kärleksduett. (Trots att den förlagts till en industrikällare, dit hissen gick ner som till helvetets förgård. Varför?) Och ibland ryckte det
i tempon och insatser, men kvällen växte och slutade stort från de jämna solisterna, orkestern och den stora kören.
Uppsättningens centrala metafor är det maskerade ansikte som vi möter på ridån och programbladet. Ett öga som tittar ut på oss, kan ju vara maktens allseende spioner. Men sett åt andra hållet också det omöjliga i att veta vad som rör sig bakom masken, i hjärtat bakom även våra närmaste.
Regin är oftast tydlig och följer noga det texten säger. Dock inte särskilt spännande vad gäller mordintrigerna mot kungen utan koncentrerad på hur människor kan drivas av hat och hämnd och kollisioner mellan passioner och plikter, och hittar därmed Verdis kärna.
Kungen heter här visserligen Gustav och mördaren Anckarström, men det mesta är inte svenskt utan ett stiliserat 1790-tal med snörlivsklänningar och trekantiga hattar. Ibland bryts konsekvensen av moderna ficklampor och hetsiga dansrörelser, men den tidstrohet som ändå finns ökar allvaret. Detta var ju en livsfarlig tid med revolutioner, och många dog i förtid av lungsot.
Men kungen här är inte rädd utan barnslig och impulsiv, en lätting och libertin, som viftar bort sina riksdagsmäns skrivelser och även biskopens krav på spåkvinnans utvisning.
Andrea Carè verkade trivas bra med detta upplägg och ännu bättre när han får klä ut sig till sjöman. Sångligt var det länge sedan jag live hörde en så fri och hög och ljus italiensk tenor, lite jäktad i början och med säkerhetsmarginaler denna premiärkväll.
Även Emma Vetter uppfattade jag som reserverad i första akten hos spåkvinnan, men under kvällen blev det tydligt att vi med henne har en stor dramatisk Verdi-sopran, som kan gestalta känslostormar så man ryser, inte minst när hennes pojke blev en bricka i maktspelet.
Av Fredrik Zetterström hade jag väntat mig mer. Men kanske var tanken att han ska vara en ordinärt hygglig person som först när han blir dödligt sårad blir livsfarlig. Den stora hat-arian var välsjungen mer än isande dramatisk. Men mot slutet hördes och sågs mer av hårt hat och hämndbegär.
Marianne Hellgren-Staykov fick vara både stursk page och flirtig hovdam och sjöng upp sig mot en glittrande frihet på höjden.
Susanne Resmark har med god illusion fått vara blind som sierska och hade en enorm pondus i hela det enorma röstomfånget nedåt mot mörkrets makter.