Hjärtat tar till vapen med toner
Mitt hjärta till vapen!Konsert med La Donna Forte:Mezzosopran: Linnéa BerglingViola da gamba: Louise AgnaniTeorb, luta och barockgitarr: Suzanne PerssonRådhuset, NyköpingArr: Nyköpings Kammarmusikförening
Nu är det alltså dags igen för ett nytt program över ett veckoslut. Lika spännande varje gång vad det ska bli för musik och artister. Och extra spännande att det också ryms med sådana medverkande som inte annars rör sig på musikens allfarvägar.
Först ut denna gång och som vanligt i den musikaliskt så atmosfäriska Rådhussalen var trion La Donna Forte.
Redan namnet talar om kvinnan som en stark varelse, men det ovanliga med denna grupp är att repertoaren huvudsakligen kommer från kvinnliga tonsättare och från barocken.
Sådana finns det väl inga, är man frestad att säga efter letande i lexikon och skivkataloger. Men det gör det visst, och då inte bara den ganska kända Barbara Strozzi.
Nu fick vi höra herdarnas hyllning till Jesusbarnet och en stilla bön till den ljuva jungfru Maria så som Francesca Caccini komponerade det i stil från tidigt 1600-tal.
Sämre musik i grunden men mer bullrigt dramatisk och retoriskt barocksvulstig var då Luigi Rossis fritt flödande klagosång för den svenska drottningen. Anledningen var Gustav II:s död och verket skrivet på beställning, gissar jag. Linnéa Bergling gick tacksamt in i känslorna av hämndbegär och dödslängtan, båda teatraliska skulle vi tycka i dag.
Mer av äkta temperament fanns i noterna och i sången när Barbara Strozzi lät sig höras med sånger om kärlekslängtan och hat mot den otrogna kvinnans svek och förräderi; barockgitarrens spända strängar underströk detta tydligt!
Louise Agnani fick ta hand om Isabella Leonarda, en av de få kvinnor som skrev instrumentalt under barocken. Och hon imponerade med sin spänstiga stråke och drillande vänsterhand i dennas fiolsonat.
Efter paus var musiken i stället fransk, och då blev det viola da gamba på härligt medryckande nivå i en svit av den store Marais.
Den ensamma lutans spröda toner växlade mellan ganska melankoliska känslor och dansanta, i stort sett utmärkt spelade av Suzanne Persson, i en svit av Mlle Bocquet. Men lutan verkar vara ett ytterst svårflytigt instrument med många strängar som vill skorra till.
Och så till sist Linnéa Berglings stora glansnummer med den franska kantaten om den kyska Susanna i badet och de båda upptända gubbarna, av Elisabeth Jacquet de la Guerre. Rösten ligger väl till för det dramatiska och operamässiga i detta stycke som bågnar av retorik och konstfärdighet.
Rent subjektivt kan jag ibland tröttna lite på denna starka sång och hade önskat höra rösten neddragen och avskalad i något stycke.
Så jobbar vi med nyheter