Hjärtfelet påverkar inte Oscar
Oscar är tio år och ett så kallat hjärtebarn. Han föddes med ett klaffel i hjärtat. När han var två år genomgick han en operation och ska så småningom opereras en gång till för en förträngning.
Runt oss i vardagsrummet hos mamma Kerstin Skoog i Nyköping är minsta sonen Gustaf, fem år, i ständig rörelse. Det är svårt att tro att han också har hjärtfel. Han har också klaffel, ett läckage. Pappa Carl-Åke är inte hemma.
Det känns ganska bra, säger Oscar. Jag tycker inte det påverkar så mycket av mitt liv. Jag leker med kompisarna och går i skolan.
Han tycker inte man ska skämmas för att man har hjärtfel för det har så många.
Om någon retar er så bry er inte om det, säger han. Men själv har jag inte blivit retad.
Hjärtebarnsföreningen finns som stöd för föräldrarna.
Jag har inte haft behovet att träffa andra, förklarar Kerstin. Men det är bra för man vet att man kan ringa och få tips och råd.
Problemet för Kerstin har varit kring skolan och hon känner att hon inte blivit riktigt trodd.
Lärarna har tyckt att vi var överbeskyddande. Jag tycker att man ska lära sig att lyssna mer på föräldrarna.
Jag är väldigt glad för att jag har min mamma. Hon vill mitt bästa och det förstår jag nu, skjuter Oscar in.
Man anar att det kan vara svårt att som litet barn förstå den hänsyn som föräldrarna måste ta till hjärtfelet. Det kan bli slitningar mellan vad barnet vill och vad föräldrarna vill ge.
Vi har prioriterat barnen. Jag är hemma och vi får leva efter de tillgångar vi har, förklarar Kerstin.
Kerstin är inte så överväldigad över sjukvården i Nyköping för hjärtebarn. Tycker inte hon fått mycket stöd. Hjärtfelet hos Oscar upptäcktes när han var åtta månader.
Oscar hade vänt sig och trillat ur sängen och jag trodde han fått en hjärnskakning. Men doktorn förklarade att han hade hjärtfel. Nu går vi på Astrid Lindgrensjukhuset och har en otroligt bra läkare.
Hur är det då att vara förälder till ett hjärtsjukt barn?
Man har en ständig oro och lever hela tiden med vetskapen att något kan hända.
Oscar och Gustaf gör saker som de orkar med. Men de får inte göra illa munnen för bakterierna kan skada hjärtat vid större blödningar. Exempelvis måste de ta penicillin vid tandutdragning och vid större lagningar där det kan bli blödningar.
Prognosen för bägge sönerna är god. Oscar går på koll en gång om året och Gustaf vartannat år. Ingen behöver någon medicin.
Vi har haft tur att våra barn har det lindrigt, förklarar Kerstin som själv hade blåsljud på hjärtat som barn och ska in för hjärtröntgen.
Så jobbar vi med nyheter