Hjelm minns bittraste förlusten
När mycket sport går i ide över juluppehållet går sportredaktionen på djupet. I en artikelserie möter vi olika lokala idrottsprofiler och resonerar kring ett enda ord eller ett enda ämne. Först ut är fotbollstränaren Caj Hjelm, som pratar om förluster.
Caj Hjelm är en av regionens mest meriterade och rutinerade tränare. Han har synpunkter, han har varit med. Han har upplevt med- och motgång och allt det här gör honom till ett lämpligt intervjuobjekt om man ska samtala om förluster och dess konsekvenser.
Är smärtan vid en förlust större än glädjen vid en vinst?
Nej, det är den inte. Glädje är en positiv energi. Den upplever jag alltid starkare.
Hur bearbetar man en förlust?
Jag var och är fortfarande väldigt tävlingsinriktad. Förut såg jag alltför kortsiktigt på en förlust. Jag tog åt mig väldigt och kunde skylla på domaren och sådana ovidkommande saker. Men jag vet att jag utvecklats. Idag försöker jag att vara realist. Om man förlorat mot ett bättre lag, då är det bara att släppa direkt. Likaså om det rör sig om tillfälligheter. Men är det något man inte gjort tillräckligt bra, då har man något att ta upp och jobba med.
Peter Le Marc sjunger att det finns inget bättre än när det vänder. Är det så?
I idrottens värld växer man dubbelt om man lyckas vända en motgång eller ett hotande nederlag med egna medel. Det är något alldeles speciellt att vara med om.
Kan det vara bra att förlora?
Visst kan det det. Ibland växer man högre än man borde. Då kan det vara bra att inse att man haft ett satans flyt. Det kan komma något positivt ut av att tvingas skärskåda sig själv och sitt lag.
Varför är resultaten så viktiga?
Jag jobbar ju med ungdomsfrågor åt förbundet och när det gäller barn och ungdomar så är inte resultaten viktiga. Där handlar det om att utbilda och utveckla. Jag tycker att vi ska plocka bort ungdomstabeller mer och mer. Men om man satt upp mål och vill bli bäst eller nå en högre nivå som senior, då är det klart att resultaten är viktiga.
Vilken är din grymmaste förlust?
Oj, det finns många, på olika nivåer. Men jag minns när jag var junior och lagkapten och vi mötte Katrineholm i en DM-final. Jag missade en avgörande straff precis i slutet. I anfallet efter avgjorde i stället Katrineholm. Det var oerhört tungt. Jag kan fortfarande ha mardrömmar och vakna upp mitt i natten och tänka på den där straffen, trots att det måste ha gått 40 år. Varje gång någon stackare ska slå en viktig straff, då kommer allt det där tillbaka.
Så jobbar vi med nyheter