Till Cypern åker människor för att vila upp sig och få ett avbrott från jobb och vardagsstress. Att den pågående vistelsen på ön skulle anta liknande former för EU:s finansministrar är mer av en lyckosam slump. Det blir i alla fall ett relativt lugn efter en maratonvecka för politikerna.
I onsdags la EU-kommissionen fram sitt förslag om en bankunion, responsen blev både hiss och diss från kontinentens regeringar. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso proklamerade att han vill ha ett federalt EU, en vision som förvånade få. Och Tysklands författningsdomstol gav klartecken för den nya krisfonden ESM, marknaderna pustade ut och börserna steg.
Europeiskt samarbete var även knäckfrågan i torsdagens nederländska parlamentsval. Överraskande nog blev det storskräll för två EU-positiva partier, en lättnad för Brysselinstitutionerna.
Veckan bjöd alltså inte på några katastrofer. Under mötet på Cypern kan finansministrarna fokusera på den framtida bankunionen, som endast blir obligatorisk för euroländerna.
Bankunionen är ett bra förslag, huruvida Sverige borde gå med tål förvisso att diskuteras. Men flera steg glömdes bort i euforin under slutet av 1900-talet. Med siktet inställt på euron och ekonomisk integration hamnade såväl den finansiella som politiska unionen i skymundan.
Krisen har fått EU:s ledare att vakna upp. En finansiell union har under panikartade former börjat ta form med maxgränser för ländernas kostnader och lån.
Nästa kloka steg är bankunionen. Den innebär att Europeiska centralbanken (ECB) tar över övervakning, sanktionsmöjligheter och beslutanderätt över licenser för bankerna i eurozonen.
Även Barrosos dröm om en federal union borde ha realiserats innan eurosedlarna började tryckas.
EU-ledarnas stapplande försök att hantera krisen har visat att mer makt måste förflyttas från nations- till unionsnivå för att kraftfulla och snabbare beslut ska kunna tas inom eurosamarbetet.
Att skrota euron skulle vara en katastrof för den gemensamma marknaden och Europas ekonomi. Nu måste historiens misstag rättas till för att kontinentens välstånd och konkurrenskraft ska förbättras och inte förstöras ännu mer.
Just nu spirar hoppet för en finansiell union. Men Barroso kommer få vänta länge innan hans federala dröm går i uppfyllelse. Varken folken eller regeringarna i unionen är redo att lämna ifrån sig mer makt.