Högt och lågt i blandning

Mosaico
Sång: MariAnne Häggander
Klarinett: Kjell Fagéus
Piano: Karin Haglund

Livet, döden och kärleken
Recitation: Per Ragnar
Violin: Jonas Lindgård
Gitarr: Jakob Henriques
Arr: Föreningen Musik i Gryt

Nu har vi facit. Det blev Musikdagar i Gryt även i år, för elfte gången.
Att ta över efter den etablerade Kjell Fagéus kan inte ha varit helt enkelt för Jakob Henriques, men jag tycker att årets program har hållit god klass och genomförts på ett fint sätt över lag.
De tre konserter jag varit på har tillsammans bjudit på ungefär sedvanlig blandning av avancerat modernt med mer uppenbart underhållande musik.

Starkast intryck av alla gjorde Fredrik Ullén med Ligeti-etyderna i torsdags. Där och då stämde allt på ett sätt som de båda följande konserterna inte riktigt kunde nå upp till.
Fredagens program var avsiktligt mosaikartat och levde mycket på Kjell Fagéus kärleksfullt laddade klarinettspel, denna gång förstärkt av hans nyförälskelse i två alldeles nyhemhämtade instrument från Paris.
Romantikens ömsinta och eldiga sidor tog han fram i Schumanns tre fantasistycken.
Och om nu de fyra ecuadoranska styckena av Eduardo Florencia var ganska lättviktiga, så bjöd de båda mellersta på en del vackra inkaindianska stämningar.

Hetast i kryddningen var solostycket av rumänskan Doina Rotaru med mustigt mörk klang och rytmiskt liv à la Balkan. Ett litet fynd.
MariAnne Häggander hade denna gång tagit över programmet från Marianne Eklöf, vilket var dubbelt beundransvärt.
Först hade hon repeterat hela dagen inför urpremiären på operan Kastrater på Drottningholm.

Sedan på kvällen åtskilligt att sjunga för oss och dessutom i mezzoläge. Nu har väl Hägganders röst djupnat en del men riktigt hemtam i Brahms båda sånger opus 91 lät hon inte.
Intressant var det med violan utbytt mot en A-klarinett, men den och pianot gav också en alltför stark och mörk klangbalans mot sången.
Karin Haglund var förkyld men dolde det väl och måste berömmas för sitt spel. Och speciellt när hon och Häggander gjorde Brahms-sången Von ewiger Liebe till konsertens molltonade smycke, mörkt och trotsigt men mycket gripande i sin förvissade tro på kärleken. Därefter blev Sextus aria Parto med obligat klarinett ett virtuost men inte helt färdigt pangnummer.

Lördagens program bjöd på fiol och gitarr och hade namn efter Olof Lindgrens stillsamt kämpande stycke Livet, kärleken och döden.
Här njöt jag mycket av Jonas Lindgårds svepande romantiska fiolspel i Serenata med typisk Peterson-Berger-melodik.
Och utsökt tydlig och klangkänslig var Jakob Henriques med det berömda fjärde preludiet av Villa-Lobos.
Deras bearbetning av Scheherazade till 20 minuter fungerade överraskande fint
jag saknade sällan Rimskijs orkesterprakt, faktiskt.

Ojämn behållning denna kväll gav dock Per Ragnar. Bäst och givande var han med diktläsning om livet i en studiecirkel eller om vikten av att leva sorglöst i nuet.
Sämre var hans högljudda tidskritik av ungdomars drömmar om kändisskap och av vuxnas stressande.
Gärna mindre av hemvävd förkunnelse med onödiga stilbrott alltså, och mer fokus på det välformulerat uppbyggliga och på mig som sökande lyssnare.
Fride Jansson