Hon får historien att leva
Det är inta alla som vet vem museipedagogen Stina Palmberg Eriksson är. Men ibland trillar polletten ner: Det är ju hon som pratar som Mumintrollet. Jo, jag får ofta höra från rikssvenskar att jag har en så vacker dialekt. Därför försöker jag slå vakt om den, säger hon.
Stina gifte sig med en rikssvensk man. Flyttade till Enköping där hon arbetade som hemspråkslärare. Fick två söner.
När vi flyttade till Nyköping började jag jobba som guide på Sörmlands museum på timvikariat. Tjänsten som museipedagog fick jag för tio år sedan.
Visst hade Stina kunnat arbeta som klasslärare på någon skola, men jobbet på museet är mycket roligare, tycker hon.
Jag får undervisa utan att behöva ägna mig åt trist administration. Det dröjde länge innan jag insåg vad jag ville bli, men jag har aldrig ångrat mig.
Hon är visserligen stationerad i Nyköping, men hela länet är hennes arbetsplats. Projektet Historien kring fabrikerna i Katrineholm. Skolklassbesök vid utgrävningar i Strängnäs. Repslagning enligt gamla metoder med högstadieelever i Nyköping
Historien finns runt omkring oss om vi bara vet var vi ska titta.
Stina tar Jönåker som exempel. Där ligger vikingatiden öppen inför våra ögon. Namnet Halvdan återfinns på en runsten. Samma namn finns ristat i Hagia Sofia-kyrkan i Konstantinopel.
Det är knappast troligt att det är samma Halvdan, men det är inte omöjligt. Kanske att en tidig Jönåkersbo tjänstgjorde i kejsarens livvakt. Visst sätter det fantasin i rörelse!
Genom sitt arbete känner Stina numera Sörmland bättre än Nylands län i Finland där hon växte upp. Kopplingarna mellan forntid och nutid är spännande, tycker hon. Kopplingar finns också över Östersjön.
När Stina guidade en grupp körsångare från Sibbo i Finland på Nyköpings hus kunde hon berätta att sillen som serverades vid hertig Karls bröllop 1592 levererades av deras förfäder. De sjöng ut sin glädje: Härlig är jorden.
Det var oförglömligt. Det oväntade är oftast det mest minnesvärda, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter