Hon petar i det pinsamma
Fy vilken pinsam människa. Skämmig, för att tala klartext. Mina känslor efter att ha läst Inger Edelfeldts senaste roman Det hemliga namnet var blandade.
Huvudpersonen Helena är en kvinna som försöker ta reda på vem hon själv är.
Identifikation, skräck inför denna identifikation, huvudpersonens likhet med min mamma, och min egen skräck inför min likhet med henne.Ja fy, vilka pinsamheter Inger Edelfeldt väcker till liv.
Det är också hennes ambition. Hon liknar det vid att peta i en sårskorpa.
Sår som man inte petar i riskerar att bli infekterade. Jag försöker göra rent i såren, säger Inger Edelfeldt.
Inger Edelfeldt är en erfaren novellist, med flera samlingar bakom sig.I höst utkommer en ny novellsamling med titeln Riktig kärlek. Inger utlovar, som hon själv uttrycker det, en mycket hög pinsamhetskoefficient.
Hon har skrivit berättelser om sexualitet. Inte den där tjusiga Hollywooderotiken. Inte heller den där grafiska pornografi- erotiken.
Om jag förstått Inger rätt så har hon skrivit en samling berättelser om den där vanliga, halvpinsamma och småfumliga erotiken som är lite mer allmänt förekommande.
Jag har försökt skriva om olika förhållningssätt till kärlek och lust, om hur människor handskas med sin sexualitet. Den glupande kvinnan finns med, främlingsskap inom ett dåligt äktenskap, trötta småbarnsföräldrar och hemliga drömmar.
Jag har läst väldigt få sanningsenliga skildringar av sex i litteraturen. Ofta verkar det så okomplicerat. Jag vill istället skildra det komplicerade och överraskande, förklarar Inger.
Inger Edelfeldt ser skör och vän ut vid första anblicken. Men ett samtal ger vid handen att hon har en skarp blick och en sälta i repliken som är både roande och oroande.
Hon skriver inte självbiografiskt, däremot så använder hon sig av sina egna erfarenheter och svagheter.
Sätt svagheter inom mycket starka citationstecken, poängterar hon.
Svagheter. Inger Edelfeldt talar om en fascistoid människosyn. Den som gör sig gällande hos oss när vi dömer hennes romangestalter. Dömer dem som misslyckade och patetiska.
Som jag gjorde med Helena i Det hemliga namnet, till exempel.
Inger Edelfeldt ställer ganska stora krav på vår storsinthet och nåd, inför oss själva och inför andra.
Mina personer är pinsamma med en viss värdighet. Jag beskriver Helenas dåliga självförtroende, som hon delar med mig och med många andra kvinnor.
Hon vill visa på det absurda och korkade i detta ständigt så dåliga självförtroende hos oss kvinnor. Göra det ordentligt synligt. Peta i det.
För att vi ska se hur onödigt det är, göra upp och gå vidare.
Jäklar anacka, säger Inger.
Ett kraftuttryck som inte används särskilt ofta. Och så nämner hon ett av sin mammas uttryck: Järnvägar. Och det har jag inte hört sedan min egen mamma hade det som en stående favorit.
Varför måste Inger Edelfeldt påminna mig om sånt som känns besvärligt?
Anledningen till att den lindriga eden kommer över hennes läppar är att vi börjar tala om fetischer och den kreativa processen. Helena i Det hemliga namnet är beroende av speciella plagg och prylar för att kunna måla.
Inger själv är mer modest, men köper en ny temugg inför varje ny bok.
Det ska vara en mugg med personlighet och under arbetet med den nya novellsamlingen drack hon ur en keramikmugg från Gotland.
Mitt senaste inköp är en finsk mugg med skilsmässoankor på. Föräldrarna går åt olika håll och barnen ser förvirrade ut. Nu får vi se vad det blir för bok av det.
Så jobbar vi med nyheter