Viktoria Axzell är ett bekant ansikte i Gnesta, där hon arbetat som undersköterska och Silviasyster tidigare. Hon lämnade dock kommunen för att arbeta på stiftelsen Silviahemmet i Stockholm, som grundades av drottningen 1996, där hon även var en av de första som fick chansen att utbilda sig till Silviasyster.
Sedan dess har hon delvis jobbat som föreläsare och rest runt i landet för att sprida kunskapen om demensvård, något som hon hoppas kunna fortsätta med på deltid i den nya rollen som demenssamordnare i Gnesta.
– Det behövs mer kunskap generellt. Bemötande är jätteviktigt också. Jag tror att man ska vara så öppen som möjligt för att försöka ta bort lite av skammen som finns runt sjukdomen i dag, även om det har blivit lite bättre redan, säger Viktoria Axzell.
Demens är ett samlingsbegrepp för olika sjukdomar som handlar om skador på hjärnans nervceller, där Alzheimers sjukdom är den vanligaste. Minnesproblem är ett vanligt symtom, men det finns flera.
I dag finns det om kring 160 000 demenssjuka i Sverige, men siffran väntas öka eftersom att vi lever längre och risken att drabbas stiger ju äldre man blir.
Det finns ännu inga botemedel mot demenssjukdomar, även om det finns sätt att lindra besvären i vissa fall. Alzheimers är en progressiv sjukdom vilket innebär att symtomen blir långsamt värre med tiden. 25 000 personer insjuknar varje år.
– Det kommer stiga jättemycket framöver, det är vår nya folksjukdom, säger Viktoria Axzell.
Hon menar att Gnesta kommun satsar på att möta utvecklingen, dels genom den nya tjänsten och dels genom det nya äldreboendet Strandhagen som ska stå klart till vintern 2018/2019.
– Man tänker demens där redan från början. Det kan till exempel handla om att man tänker på färger i inredningen för att det ska vara lätt att hitta, förklarar Viktoria Axzell.
Hur är det att arbeta med demenspatienter?
– De kanske inte kommer ihåg ens namn, men det är inte det viktiga. Det handlar om att bygga upp ett förtroende, kontinuitet är jätteviktigt.
Något Viktoria Axzell hoppas kunna förbättra i Gnesta är den första kontakten med demenssjuka och deras anhöriga.
– Min förhoppning är att vi ska kunna fånga upp personer tidigt i en första kontakt. Det behöver inte alltid betyda att man behöver hjälp eller vård direkt, men det ger ofta en stor trygghet.