Hon skriver för stora och små
Efter fyra böcker om livet på Saltö är det nog, tycker Viveca Lärn. Det tycker inte läsarna. Somliga är arga på författarinnan.
Besöket i Nyköping kunde börjat bättre. Viveca Lärn går vilse på väg till hotellet och hamnar på lilla Knipgränd istället för på Storgatan. Dessutom är hon hungrig. Hon har både åkt tåg och buss på vägen från Göteborg, men inte fått tag i en enda liten matbit.
Men det räcker bra med en ostfralla och en cola light, förklarar hon för Mia som jobbar på bokförlaget och rest till Nyköping för att vara med när Viveca Lärn berättar om sitt författarskap inför ett fullsatt Café Hellmans.
I publiken sitter den här gången bara vuxna. Men bland Viveca Lärns läsare finns annars både stora och små. Under tjugo år skrev hon för barn, innan hon 1995 kom ut med vuxenromanen Så länge solrosorna blommar.
Jag bemöttes med viss skepsis först, men det börjar gå över. I vuxenboksvärlden tyckte de inte riktigt att jag passade in och i barnboksvärlden anses jag som lite av en svikare. Men jag trivs med den rollen, att inte riktigt passa in någonstans, säger Viveca Lärn och skrattar.
De flesta barn har läst hennes böcker om maskrospojken Eddie, liraren Ludde och skolflickan Mimmi. Eddie är den som ligger närmast henne själv, berättar hon.
Vi har samma förmåga att klara oss ur allt med fantasins hjälp. Och så lever han nära en bäck, precis som jag gjorde när jag var liten.
Själv var Viveca Lärn en riktig bokslukare som barn. Redan som elvaåring visste hon bestämt att hon som vuxen skulle bli journalist och barnboksförfattare. Men numera tycker hon faktiskt att det är roligare att skriva för vuxna. Åtminstone enklare.
I vuxenböcker kan man ta ut svängarna mer. Man behöver inte oroa sig för att göra någon ledsen eller orolig. Skriver man för barn ska det finnas en optimistisk botten även om man skriver om svåra saker. Och även om slutet inte behöver vara lyckligt, så måste det vara hoppfullt.
Ändå är Viveca Lärn en författare som vågar ta upp svåra ämnen i sina barnböcker. Inte minst i Eddieböckerna, där pappa dricker lite för mycket och storebror tvingas ta stort ansvar.
Huvudpersonerna i mina böcker är ofta lite skamfilade och udda, vare sig jag skriver för barn eller vuxna. Det är människor man kan känna för och med, även om de inte är de mest lyckade ibland oss. Det är mycket roligare att skriva om såna människor, än om såna som det bara går bra för.
Viveca Lärns kåserisamling Nästan sant når bokhandlarna i dagarna och nu väntar en höstsäsong med många pr-resor och mycket bokprat. Men till jul sätter sig Viveca och skriver på en alldeles ny vuxenroman. Första delen i en serie kanske?
Sånt vet man aldrig från början. Jag tänker aldrig att jag ska skriva en serie, men så fäster jag mig vid någon av personerna och undrar vad som hänt dem.
Just så var det med böckerna om Saltö som blivit riktiga succéer. Var och en av de fyra delarna har sålt mer än 100 000 exemplar. Men med Sol och vår (2002) är det alltså ovillkorligen slut.
Jag har följt människorna på Saltö under fyra årstider och känner att det räcker nu, säger Viveca Lärn som samlade inspiration till boksviten under de år hon var bofast i Lysekil.
Mest är de kvinnor som läst om och lärt sig älska Saltöborna. Kanske för att kvinnorna i böckerna är ovanligt starka. Men Viveca Lärn säger att det brukar vara oväntat mycket män i publiken när hon reser runt och bokpratar.
De lånar sina fruars böcker och sedan är de fast. Och när de kommit strax före jul och sagt att de ska köpa senaste Saltöboken, så tror jag att de gjort det för att de vill läsa själva också.
Så jobbar vi med nyheter