Hon söker de öppna samtalen
Jag blev kallad. Jag var mycket i kyrkan redan som yngre och hade stor respekt för att bli diakon. Mona Gustavsson är uppväxt i Linderöd i Skåne men kände att Gnesta och Frustuna församling var rätt när hon sökte arbete.
Hon arbetar som diakoniassistent med arbetsfältet barn, ungdom och familj.
Snart blir Mona Gustavsson själv vigd till diakon efter många års målmedvetna studier. I maj slutade hon den ettåriga utbildningen vid stiftelsen Vårsta i Härnösand och har då nått målet sedan sju år. Tidigare har hon utbildning som arbetsterapeut och tre års andra studier. Ett av kraven för att få utbildning till diakon är att man ska ha fackutbildning inom vård och social eller beteendevetenskap.
Diakonens arbete är samtal och möten. Men hur kommer man i kontakt med dem som vill samtala?
En del ringer, andra träffar man var som helst. Folk har lätt för att öppna sig när man väl har fått deras förtroende. I rollen som diakon är det uttryckt att jag är tillgänglig för samtal. Och samtalen får snabbt en djupare dimension som diakon.
Hur bygger man upp ett förtroende?
För många räcker det med att man är diakon, säger Mona. För andra att man stannar kvar som samtalspartner och det är allltid den andra som avgör om samtalet ska fortsätta.
Det finns ett stort behov av att samtala, större än det finns resurser för, enligt Mona.
Hon tror att behovet kan bero på att spontana samtal nästan försvunnit och att möten mellan människor i dagens samhälle är flyktiga.
Alla vågar inte öppna sig mot människorna i de dagliga sammanhangen. De vågar inte lita på att de här människorna finns kvar. Förr delades vardagens sorg och glädje mellan flera generationer. Det såg annorlunda ut på den tiden men bara för att man idag bor på olika håll är det inte säkert att man inte bryr sig. Kvantitetstiden förr kanske ersatts av kvalitetstid.
Som diakon har Mona tystnadsplikt. Men hon har anmälningsplikt exempelvis om barn far illa och utsätts för övergrepp.
Människor kan räkna med att man går vidare. Samtalet kan vara ett rop på hjälp i en situation de inte klöarar av själva.
Mona menar att man ska stanna minst fem år på ett ställe, för att det ska vara fruktbart för en församling, men kanske inte 20 år. Samhället ser ju olika ut och frågar efter olika kunskaper.
På fritiden tycker Mona om att fjällvandra och så brinner hon för drama, både att spela, skriva och regissera.
Som liten var jag väldigt intresserad av att klä ut mig. Men dramaintresset ligger lite nere just nu. Men jag tror att det är bra att göra saker helt utanför det kyrkliga sammanhanget också.
Så jobbar vi med nyheter