Hoppet om Europa
Europa är stort, mångfalden är både dess styrka och akilleshäl. Att vissa stater säger ett varmt ja till konstitutionen medan andra säger ett ilsket nej, är inte underligt, om än bekymmersamt. Efter utvidgningen har problemen i gamla EU-länder som i exempelvis Frankrike och Nederländerna kommit upp till ytan. Inrikes bekymmer färgar även av sig på bilden av unionen och inlemmas lätt i de kritiska diskussioner om unionens utveckling som varje medlemsstat behöver ha. Dessutom har jordmånen för att elda på främlingsrädslan varit god, det har gått att skrämmas med såväl arbetsvilliga nyblivna EU-medborgare och hoppfulla turkar och muslimer. En våg av nynationalism kombinerad med protektionism vi ska få jobba hos andra, men andra ska inte få jobba här har svept in.
EU står inför en prövning, men unionen står inte och faller med konstitutionsförslaget. Det tål att minnas för den som följer den svenska debatten. Det är dock tydligt att Europaandan även i andra EU-länder är beroende av den inrikespolitiska utvecklingen. Stor i medgång, mindre i motgång. Att det går ekonomiskt trögt för många av EU:s medlemsländer har stor inverkan på såväl unionskänsla som visionsarbete. Både Tyskland och Frankrike har tuffa åtgärder framför sig för att kunna hantera de egna ekonomiska problemen. Detta har redan börjat kräva sin politiska tribut. President Jacques Chirac är starkt impopulär i Frankrike och i Tyskland väntar nyval för Gerhard Schröders hårt pressade regering.
På toppmötet i Bryssel inom kort kommer mycken energi att läggas på hur EU ska lära av konstitutionsdebatten och hur unionen ska nå en starkare förankring i medlemsländerna. Trots de tydliga bakslagen står EU ändå stadigt. För konstitutionsförslaget ser det mer bistert ut.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!