Med Flinck vet man helt enkelt inte sånt. Han är nämligen inte bara en estradör med stark lyskraft, utan också en stor exhibitionist som vet hur man skapar dramatik kring sin egen person.
Men så klockan 19.24, nästan en halvtimme efter utsatt tid, dyker han upp och bugar sig både för oss i salongen och de uthålliga musikerna. Men sen ska glasögonen putsas ordentligt, pallen justeras och både notställ och mikrofon höjas innan Flinck äntligen kan börja sjunga Dan Anderssons mäktiga ”En spelmans jordefärd”. Och sedan är det visst något fel på medhörningen också så det blir en liten paus till.
En konsert med Thorsten Flinck är som en vinglig dans på slak lina. Man har absolut ingen aning om var mellansnacken ska ta vägen eller hur kvällen ska sluta. När Thorsten Flinck är bra, då är han riktigt bra. Men när han har en dålig dag, så är det verkligen riktigt dåligt.
Länge ser det ut som om söndagens konsert i Nyköping ska hamna i den senare kategorin. Flinck snurrar iväg i långa och svamliga mellansnack som kan hoppa från Moderaternas samhällssyn till Ingmar Bergmans ondsinthet på bara någon sekund. Det är inte bara osammanhängande, det är närapå tragiskt att höra.
Efter femtio minuters konsert har Flinck bara sjungit två låtar och ett tag funderar jag på om han ska klara av att genomföra konserten.
Inte ens musikerna är bra, utan spelar så osynkat att man undrar vad som hänt. Besvikelsen pyr i mig, trots att jag i grunden är ett stort fan av Flinck och hör till dem som brände en halv månadslön på att stödrösta på ”Jag reser mig igen” i Melodifestivalens final.
Men så blir det paus. Och något händer. Efter en halvtimmas vila kommer Thorsten Flinck in och sjunger just ”Jag reser mig igen” med mycket glöd och gör sedan i snabb takt fantastisk starka versioner av Contacts gamla progghit ”Fyrvaktarns dotter”, Nick Caves ”Where the wild roses grow” och Ted Ströms ”En dans på knivens egg”.
Lite mycket magplask som det kan bli när Thorsten Flinck ostyrigt fladdrar runt på scen, lika febrigt elektriskt kan det bli när han lyckas hålla fokus. Han är verkligen sina texter och vill på alla sätt nå fram till publiken med dem. Och hans skrovligt intensiva teatersång är oefterhärmlig.
Det hotande haveriet vänder verkligen i halvlek. Och när Thorsten Flinck till sist avslutar med en nervigt närvarande version av Björn Afzelius ångestladdade ”Balladen om K” och ännu en Dan Andersson-dikt minns jag precis varför jag ringde och röstade på honom typ tusen gånger i Mellon. Han var värd varenda spänn. Även den gången.
Hotande haveri lyfter i halvtid
Söndagskvällen i Culturum börjar svajigt. De fyra musikerna i Revolutionsorkestern får spela själva i säkert en kvart innan kvällens huvudperson äntligen tar plats på scen. Det är svårt att veta om Thorsten Flinck drabbats av extra stark gå-upp-på-scen-ångest eller om den utdragna entrén är en noga uträknad effekt för att höja publikens förväntningar.
Så jobbar vi med nyheter