Hubertus i konkurs sorg i ridhuset
Ridklubben Hubertus gick inte att rädda. Vid ett medlemsmöte på söndagskvällen bestämdes att styrelsen ska lämna in en konkursansökan till tingsrätten i Nyköping.
Ridskolechefen Ellinor Grahn är en av dem som drabbas. Hon började på stallet vid Thureholm som sjuåring. Hon pluggade till hippolog, en högskoleutbildning, i Skåne och vid Strömsholm.
Många ringer och är förtvivlade, men just nu vet vi ingenting. Vi väntar på besked från konkursförvaltaren. Fram tills dess försöker vi fortsätta som vanligt. Men det har gråtits åtskilliga tårar här sedan i morse, säger hon.
Det är många som drabbas av konkursen. Förutom Ellinor är stallchefen Marianne Jürgensen fast anställd. Även dryga tiotalet timanställda berörs. Några har arbetat på ridklubben nästan ända sedan den bildades.
I stallet finns cirka 20 ridskolehästar utöver de privatägda. Hälften av de cirka 600 medlemmarna är under 20 år. De flesta är flickor i lägre tonåren.
Den utlösande faktorn till konkursen var höstens två sadelstölder och kvarkaepidemi. Vi saknar en halv miljon i likvida medel, men även om vi fått in dessa pengar hade det inte gått att rädda klubben. Intäkterna som skulle ha hållit i gång verksamheten i höst är redan förbrukade, säger klubbens ordförande sedan två månader Annette Henfors.
Nu tar Lars Kaunitz på Heilborns Advokatbyrå över förvaltningen. Hans första åtgärder blir att tala med klubbstyrelsen, ta kontakt med banken och gå igenom bokföringen.
På måndagskvällen beslutade Lars Kaunitz att stänga lektionsridningen över pingst för att göra en inventering och översyn över kalkylerna. Vad som sedan händer är inte klart.
Det beror på omständigheterna. Ett sätt är att stänga anläggningen och frysa tillgångarna. Men ambitionen är att om möjligt fortsätta driften tills jag vet om en rekonstruktion är möjlig. Vad som komplicerar situationen är hästarna. Det krävs pengar till foder och skötsel. En ridklubb som går i konkurs kan inte jämföras med en affär där grejorna står kvar på hyllorna, säger Kaunitz.
Ellinor Grahn är inte särskilt orolig för egen del. Det finns alltid jobb om hon är beredd att flytta på sig. Men hon tänker på alla unga tjejer som har stallet som sitt andra hem, på de många handikappade som kommer varje vecka. Och på hästarna.
De är våra käraste arbetskamrater. Nu vet vi inte vad som händer med dem, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter