Humorn värmer magnifik Kalevala
Lars Rudolfsson måste vara ett snille. Han har fått hela ensemblen på Stockholms Stadsteaters stora scen att göra magnifik teater och gripande underhållning av det finska nationaleposet Kalevala.
Kalevala
Text: Elias Lönnrot
Övers: Lars och Mats Huldén
Regi, scenografi: Lars Rudolfsson
Kostym: Kersti Vitali
Ljus: Anders Rosenqvist
Det trodde jag inte gick utanför Finland.
Jodå, jag har hört Sibelius musik och läst några tusen av de 22 000 verserna, fängslats ofta, gäspat ibland.
Men också skrattat. Som när ungtuppen Joukahainen tror han kan utmana den gamle sångarguden Väinämöinen. Tragik blir det dock snart när pojken som sista utväg lovar bort sin syster Aino åt gubben.
Ensam i läsningen fastnar man dock lätt i stampigt skanderade versfötter och i det muntliga berättandets omständlighet: varje sak formuleras på två snarlika sätt (parallellism) med klingande bokstavsrim och sagans och mytens tredje gången gillt.
Annat är det på Stadsteatern. Där är jag bokstavligen förtrollad av gudars och människors öden, glädje och sorg, speciellt de två korta timmarna fram till pausen. Sedan svackar det med sådant som den hatiska Kullervo-episoden, som lämnar mig märkligt oberörd. Och drygt fyra timmar är lite långt.
Skådespelarnas munnar verkar annars njuta av de starka orden, rytmen, skönheten, frodigheten. De grälar och munhuggs så saliven sprutar.
Kersti Vitalis kostymglädje fångar rik och fattig i svunna decenniers lantliga, lätt exotiska finkläder.
Och det går raskt undan från början med alltings skapelse, så som det bara kan göra på en tom scen mot en ljusblå fond. Den och även scengolvet byter ofta skepnad, och bakom en mullrande skjutbar vägg ordnas snabba entréer och sortier.
Inte en sak till används, utan resten är trolleri. För Rudolfsson har litat på att ensemblen kan göra allt med sina kroppar, virvla i dans och fira bröllop, förvandlas till en hare eller fiskmås, smida den lyckobringande kvarnen Sampo eller hämnas och döda med väldiga svärd.
Hans sceniska fantasi är makalös. Då räcker det med diskreta ljudeffekter och mollstämd lokalfärg från äkta kantele.
Skickligt har han och Jan Mark strukit transportsträckor och i gengäld upprepat dödsbud och andra nyckelrepliker i en sorts slow motion. Och betonat krigets vanvett och mödrars/kvinnors utsatthet.
Rollistan rymmer åtskillig lyckad typecasting.
Carl-Åke Erikssons Väinämöinen är en vresig gubbe med jojkande trollsång och festglädje på lut. Jan Modins Ilmarinen är först långskranglig cowboy, sedan blyg friare som tvingas vänta. Och Lemminkäinen som Steve Kratz gör honom är en charmig morsgris, sliskig som en popstjärna, med ett kön som slår sina uppradade offer som blixten.
Mot dessa tre står sig Claire Wikholms fräsiga Pohjafru gott, rik och frodig men falsk också hon, hård mot sin söta dotter (Odile Nunes) och dennas kärva svärmor (Lis Nilheim) vilken tvekamp med skällsord mellan dessa kvinnor!
Thomas Roos som svärfader levererar dubbeltydigt de mansgrisiga levnadsråden till sin blivande måg: Slå henne bara så det inte syns. Sanningen om kvinnors helvete med män hör vi naken ur Lilian Johanssons mun.
Helheten är annars oväntat humoristisk och ljus för att vara Kalevala, och kröns av slutet med Marjatta (Suzanna Dilber) och barnet.
Alltså: finsk sisu men också allmängiltighet, att värmas av på Stadsteatern långt in i november.
Så jobbar vi med nyheter