Hur har det kunnat gå så här långt?
Den vanligaste reaktionen hade ju varit att gå och hämta något att dricka. Men nej, ibland struntar jag i att dricka något bara för att jag inte orkar gå metrarna mellan bordet och kylskåpet. Sorgligt men sant. Det kallar jag att vara riktigt slö.
Förr i tiden var jag en riktigt sportig tjej. Jag spelade fotboll, innebandy och tennis. Det var till och med så mycket sport att jag inte hade tid med allt. Men vad gör jag nu för tiden?
Svar: Ingenting! Jag går eller cyklar som mest till skolan eller kanske till någon vän.
Jag brukar försöka gå ut och springa lite då och då. Men det slutar alltid med att jag tänker: Usch, det här orkar jag inte göra om. Sedan dröjer det veckor innan jag kämpar mig ut igen.
I somras var jag på semester. Vi bodde precis vid en jättelång sandstrand. Innan jag åkte dit hade jag bestämt mig för att jag åtminstone skulle springa längs med stranden en gång per dag. Så att jag skulle få lite motion. Men resultatet blev som vanligt! Jag gick inte ut och sprang en enda gång.
En dag pallrade jag mig ut på en långpromenad på stranden. Sen rörde jag inte så mycket mer på mig, förutom lite badande.
Som tur är har jag noterat att det finns fler som är lika slöa som jag, som hellre sitter törstiga än släpar sig till kylskåpet. Fast är det verkligen tur? Människor i allmänhet är ganska lata. Men på de senaste åren har det väl blivit värre?
Har inte människor bara blivit slöare och slappare? Visserligen kanske det beror på att vi sitter mer och mer stilla, till exempel framför datorn och TV: n. Men med tanke på det borde vi väl ändå ta oss ut på resten av vår fritid och motionera?
Men gör vi det? Nej, vi gör inte särskilt mycket åt situationen. Ibland förvärrar vi den till och med.
I min skola har de nu dragit ner på gymnastiklektionerna. Förra året hade vi två dubbeltimmar i veckan. Nu har vi bara en och en halv. Varför har man gjort så?
Människor mår ju så himla mycket bättre av att röra lite på sig. Jag tror att man mår bättre både psykiskt och fysiskt om man motionerar. Dessutom tror jag att man orkar mycket mer.
Nu menar jag inte detta som en klagan på någon annan än på mig själv och kanske en liten klagan på skolan. Det är ju ändå bara man själv som bestämmer. Men det är något att tänka på.
Själv har jag nu bestämt mig för att äntligen börja träna på gym. Vilket jag och mina kompisar har pratat om i åtminstone ett år.
Som tur är har jag i alla fall erkänt för mig själv att jag är lat. Då finns det ju ett litet hopp! Då kan jag ju bättra mig, kanske ta en joggingrunda?
Men tyvärr är det ett ganska långt steg mellan tanke och handling. I det här fallet lite väl långt.Så jag får väl trösta mig med att jag inte alltid är så här slö.
Och så får jag hoppas att min gymnastiklärare inte läser det här. Då blir det kanske inte så höga gymnastikbetyg för min del.
Så jobbar vi med nyheter