Hysteriskt rolig inifrån

Genom att sätta sig själv som exempel, har hon en röd tråd att följa i resonemangen. Vi får följa henne från uppväxten i den fattiga, excentriska och bullriga familjen i Wolverhampton, då Caitlin var överviktig, mobbad och utstött. Men som tur är hittade hon böckerna och musiken och hamnade småningom på hippa magasinet Melody maker som blott tonårig skribent.
Sedan rullar det på genom knarkiga utekvällar med popstjärnor, mer eller mindre lyckade relationer till sanna kärleken, bröllop, barn och fram till dagens medelålders prisbelönta och hyllade Caitlin. Hela tiden kastats feministiska brandfacklor in, men vi skrivs aldrig på näsan. Snarare tippar vi över åt ett annat, lite oväntat håll. Och det är här jag inte längre stämmer in i hyllningskören.
Utan tvekan är Caitlin Moran en vass skribent, hon är rolig, slagkraftig med ett varierat och galet språk som får en att kikna av skratt och blinka bort en och annan tår. Hon är fenomenal på det blommiga, udda och bisarra. Underhållande som en riktigt rolig och smart kompis att dricka vin med en alldeles för sen kväll. Och, som hon mycket riktigt förstått, är den bästa humorn den som har en botten i allvar.
Men. Samtidigt som hon klokt eldar på om hur vi ska ställa oss upp och skrika att vi är stridbara feminister, sexismen ska bort från styrelserum och arbetsplatser, tar hon i nästa stund udden av allting genom ett nästan plumpt skämt. För mig är det närmast provocerande att fnissa bort feministisk politik genom att skoja om hur besatta vi kvinnor är av handväskor och högklackade skor och hur män är bra på att byta glödlampor.
Hon avfärdar kvinnligt skvaller och skitsnack om andra kvinnor som petitesser. Kanske är det så. Men jag tror å andra sidan inte det hjälper kvinnor heller, eftersom Göran och Bosse inte ägnar tid åt att snacka bakom ryggen, utan delar ut styrelseposter och chefsjobb i stället. Kom igen Caitlin, du har vår uppmärksamhet, varför inte låta bli att skoja hela tiden? Eller blir feminismen för tråkig då?
Tro nu inte att detta är en dålig bok, tvärt om. Jag är innerligt glad att Moran är så glödande engagerad att hon använder sitt eget liv för att få ett trögt och sexistiskt samhälle att kanske, på något sätt, förändras. Jag tvekar inte alls över äktheten i hennes engagemang. Hon verkar genuint upprörd över sakernas tillstånd. ”Konsten att vara kvinna” är hysteriskt rolig och en riktig sträckläsningsbok. Men det är just det där skavande skojet som får manifestbiten av boken att eka lite ihåligt. Se ”Konsten att vara kvinna” som en riktigt vaken, smart och underhållande bok i stället, med den stora bonusen att den både kan vara en ögonöppnare och inspiration till vidare feministiska vyer.
Lina Pihl