I cynikernas svarta värld
Jan BerglinMagnum Berglin samlade teckningar 19891999GalagoRobert NybergMan är väl flexibelAlfabetaJan StenmarkKänslan man harGalago
Inte för att han tröstar och piggar upp. Tvärtom! I Berglins seriestrippar råder negativism och svartsyn. Arbetskamraterna är motmänniskor, den nya tekniken jäklas, äktenskapen är ljumma, tvångstankarna många och tv-programmen usla.
Gubbknarrigt det-var-bättre-förr-perspektiv kombineras med en genuin nyfikenhet på hur mänskligt liv gestaltar sig i Sverige av i dag. Och det är i all sin pessimism otroligt roligt.
Berglin identifierar irritationsmomenten i vår vardag allt från ihärdiga telefonförsäljare och tvånget att välja pensionsfonder till arbetskamrater som alltid hittar sjutton liter kantareller på skogspromenaden. Och så där i förbifarten tvingas han oss att skratta åt oss själva.
Albumet Magnum Berglin innehåller teckningar från hela 90-talet. Fyrrutiga betraktelser över manlig sexualitet, alternativt julfirande, luciafirande på dagis, pigdebatten (å snart kommer specialtidningar: vi pigägare), snöfall och eu-övermättnad. Somligt av det som en gång var dagsaktuellt har förlorat i fräschör, men många berglinare är tidlösa godbitar som får läsaren att frusta högt av skratt.
Medan Jan Berglin synar vardagslivet häcklar Robert Nyberg den samhällsanda som har valfrihet, effektivitet och konkurrens som främsta honnörsord.
Vi har sett hans kostymklädda räknenissar, övergivna gamlingar och utarbetade sjukvårdsbiträden i annonser för Kommunal. Men även om underifrånperspektivet är konstant blir det sällan svartvit jämlikhetspropaganda av hans teckningar. Inte ens när de samlas på hög, som i boken Man är väl flexibel.
Det finns en befriande slapstickhumor i Nybergs fåordiga men slagfärdiga bilder. Det är på samma gång fyndigt och dräpande, som när städerskan klagar på att jobbet givit henne utslitna axlar och en leende manlig chef svarar Försök inte, för mycket golf kan ge precis samma symptom!.
Ofta är det också infernaliskt elakt. En kvinnlig cafébesökare förklarar för väninnan att När det gäller hemarbetet är jag och Jan-Krister noga med jämställdheten, vi betalar 50 % var till den lilla polskan och det lilla barnet som frågar mamma vad valfrihet är får svaret En del väljer att ha det rikt och fint. Andra väljer att ha det fattigt och eländigt.
Samhällskritiken är vass. De medborgare som befolkar Robert Nybergs satirvärld är lurade och utnyttjade. Men även om barnen, gamlingarna och de vårdande kvinnorna är förlorare när allt ska kostnadseffektiviseras, är det också de som genomskådar den nya världsordningen i hans teckningar.
Både Berglin och Nyberg är den sortens satiriker som hamnar på kylskåpsdörrar och anslagstavlor. Kanske för att deras humor är ögonblicklig och koncis.
Mer sällan ser man en stenmarkare hemma på någons kylskåp. Ändå finns Jan Stenmarks collage så gott som dagligen på Aftonbladets kultursida. Fotografier ur någon gammal tidskrift som fått pratbubblor eller textruta och därmed en helt ny innebörd.
Liksom i Berglins teckningar handlar det ofta om existentiella funderingar, men allt är vagare, vemodigare och mer kryptiskt än hos Berglin. Texten tycks vid första anblicken inte ha något alls med bilden att göra och har det ofta inte heller. Men i glipan mellan text och bild blir tillvarons meningslöshet, vardagens tristess och människans litenhet plötsligt synlig.
En man tittar på halvnakna kvinnor och tänker på sin motorcykel, en annan ser ut genom fönstret och funderar På åtta minuter kokar man ett ägg. Men när man inte kokar ägg?
Fotografierna i samlingsalbumet Känslan man har andas sextiotal. Bäddade dubbelsängar, gamla pinup-bilder och villor med välskötta gräsmattor plockas ut ur sitt sammanhang och känslan av intighet blir ännu starkare när konturerna förstärks med svarta tuschstreck.
Det är blottorna och sprickorna i fasaden som fascinerar Jan Stenmark, allt det som inte är vad det ser ut att vara. Han är en cyniker som ständigt lyckas förvåna läsaren och nästan lika ofta förvirra.
180 sidor Stenmark är visserligen i mesta laget. Hans bångstyriga collage vinner på att läsas i midre doser. Men det gäller även Berglin och Nyberg. Satir riskerar att tappa skärpan om den serveras i alltför stora portioner. Läs lite då och då istället för att sluka allt samma kväll.
Så jobbar vi med nyheter