Misshandeln av Kadafi Hussein visar hur fundamentalismen har fått växa sig stark i förorten. Hussein uppger själv att han har fått motstå hot och trakasserier i mer än fem år. Nu har han fått nog och vädjar till politiker och journalister att börja diskutera problemet.
Det är fem år för sent.
Hotet från islamismen i svenska förortsområden ska inte överdrivas.
Samtidigt visar oviljan att debattera ämnet på vilket sätt flera politiker ser på muslimer: invandrargrupper som anses ha en svagare förankring i samhället, kritiseras sällan. I stället gör man samtliga muslimer en rejäl otjänst.
I Sverige lever i runda tal mellan 100 000 och 150 000 troende muslimer. Siffran är svår att fastställa eftersom svenska myndigheter – med all rätt – inte registrerar individers religiösa uppfattning. Däremot uppskattar Säpo att drygt 20 personer har lämnat Sverige och anslutit sig till terrornätverket al-Shabab i Somalia.
al-Shabab betyder ”ungdomarna” och är en del av de islamiska domstolarna. Svenska politiker och Säpo behöver alltså förhålla sig till en bister verklighet: unga män uppvuxna i Sverige rekryteras i bland annat Rinkeby.
Och åker i väg för att strida för sharialagar i Somalia.
Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) vill därför hjälpa våldsbejakande islamister, som väljer att hoppa av, på ett liknande sätt som avhoppade nynazister.
”Antingen stöttar samhället dem tillbaka till ett normalt liv. Eller så har vi tickande bomber i samhället”, kommenterar Sabuni (Ekot 19/1).
Nyamko Sabuni gör rätt som väljer att se islamismen i vitögat. Men ännu viktigare än statliga avprogrammeringsinsatser är att civilsamhället tar kraftigt avstånd från alla former av fundamentalism. Somaliska freds- och utvecklingsorganisationens demonstration mot al-Shabab i Rinkeby visar med all tydlighet vem som förlorar mest på ökad fundamentalism och främlingsfientlighet.
Därför får svenska politiker inte förbli tysta när förebilder som Kadafi Hussein hotas till livet.
I fria demokratier ingår disco.