Boken kom i svensk översättning redan 1984, det var den censurstympade versionen, nu kommer den reviderade, korrekta. Platsen är Müllers hemby Nitchidorf, tiden är femtio-sextiotal, det är livet för en tysk minoritet i det kommunistiska Rumänien.
Romanen lägger berättelse efter berättelse från ett barns iakttagelser av världen. Föräldrarnas olyckliga äktenskap, mormoderns hårda händer, en morfar som alltid spikar och snickrar. Pappan super och har andra kvinnor, mamman städar och donar.
Bystämningen är tät och orolig, det finns nog inte en enda scen i boken med värme och tillit, allt sluter sig inåt eftersom allt tycks vara på väg att rämna, trots morfaderns ivriga spikande: ”Det är inte bara själva rädslan utan det är att vara rädd för rädslan, att vara rädd för att glömma rädslan, att vara rädd för att vara rädd för rädslan.”
Människorna är mycket enskilda, arbetar för sig, muttrar för sig, sover för sig. Tiden har liksom upphört och vevar runt i cyklisk upprepning, årstiderna kommer och går men ingenting förändras. Müllers förmåga att återge tillvarons kallaste kårar påminner om Elfriede Jelineks, en obarmhärtig klarsyn.
Ändå är ”Flackland” ingen direkt ”politisk” skildring, då hade nog censuren stoppat den helt. Den är aningen kluven mellan en första del med barnets upplevelser och en senare, med mer översiktliga kapitel där samhällskritiken syns tydligare.
Det är istället bildens helhet som talar om förtryck, en existens där alla känslor tycks förbjudna, det påbjudna beteendet är att stoiskt härda ut, aldrig brista ut i skratt eller gråt. Filtrera detta genom ett iakttagande barns ögon och ni förstår smärtan i Müllers skildring. Kvinnorna tycker av denna anledning om begravningar, ingen kan då förbjuda gråt och känsla.
Ett av censurens strukna avsnitt var ”Åsikten”. Där har Müller lämnat både byn och stilen och ironiserar på klassiskt vis över den byråkratiska fars som kommunismen kallade samhälle: ”Och så framförde ministern en åsikt inför generaldirektören, och generaldirektören förde den vidare till direktören, och direktören förde den vidare till chefsingenjören, och chefsingenjören förde den vidare till ingenjörerna, och ingenjörerna förde den vidare till arbetarna, och den åsikten var den rätta åsikten”.
Från barnets klara minnesbilder till samhällssyn från hög höjd. Man känner raseriet i detta språng. Som inte tröstar någon, men har en hetta som bränner sin väg. Och som överlevde sin censur.
I Herta Müllers barndomsland skrattar ingen
Nobelprisade Herta Müllers debutbok ”Flackland” är en oerhört intensiv skildring och i långa stycken en obehaglig läsning. Och det trots att man njuter av hennes språk, hennes lyriska förtätningar och halsbrytande meningsbyggnader. Som bild av en barndom för den tankarna till Brueghels groteska landskap där drömt och verkligt blandas i surrealistisk yra.
Så jobbar vi med nyheter