I katastrofens spår

Bilderna av katastrofen tränger sig på. Mina minnesbilder av semesterdagarna vid Thailands vackra sandstränder och mötena med alla de vänliga människor som förgyllde vistelsen är tydliga, så här flera år efteråt.
Jag förstår att en enorm tsunamivåg mot stranden, mot de små butikerna, internetcaféerna och de mysiga restaurangerna längs Kata Beach på Phuket får frukansvärda konsekvenser. Samma sak när longtail-båtarna, som låg uppradade mot stranden inte långt ifrån vår strandbungalow på Phi Phi Islands, kastas in mot bebyggelsen. Det är smärtsamt att tänka på dem som drabbats, de som försvann och de som överlevde.

Jag tänker på den 21-åriga thailändska som min sambo och jag lärde känna under några långa varma kvällar i november för några år sedan. Hon som fått ett antal hårda törnar av livet redan som tonåring, men som ändå stod på egna ben. Hon som var stolt över sitt jobb i en ekiperingsaffär trots de många och långa arbetsdagarna. Hon som drömde om ett bättre liv, om en framtid i Storbritannien eller Norden.
Hur gick det för henne? Är hon en av dem som fladdrar förbi i tv-rutan eller bara ännu ett namn på de allt längre listorna över dem som försvunnit?

Djupet av människors förtvivlan och maktlöshet efter tsunami-katastrofen i Sydostasien möter oss i radio, tv och tidningar. Människor som desperat letar efter sina anhöriga bland resterna av ett en gång levande kust- och turistsamhälle. Människor som har sett sina drömmar och förhoppningar om framtiden försvinna med vågorna.

Olof Jonmyren, politisk redaktör