Den gemensamma nämnaren är kvinnan. Andy Howldens skulpturer föreställer nästan uteslutande kvinnokroppar, Danka Jaworska gör kvinnoporträtt.
Det vilar något klassiskt, ja nästan lite sakralt, över hennes målningar.
– Den klassiska konsten var en naturlig del av utbildningen när jag gick på konstskola. Den har alltid inspirerat mig, men inte på så sätt att jag har någon favoritkonstnär i vars spår jag går. Jag är ändå min egen.
Danka Jaworska är född i Polen, utbildade sig där och flyttade till Sverige på 1970-talet. I dag har hon ställt ut världen över. När hon reser finner hon inspiration, berättar hon – i kyrkor, på museer och i utomhusmiljöer.
– Nu senast när jag var i Milano strövade jag runt på en kyrkogård där hur länge som helst. Jag menar inte att verka morbid, det fanns bara så mycket vacker konst där.
Folk hon ser ute på stan inspirerar också. Inte alla, förstås, men ett par läppar eller en ansiktsform kan göra avtryck och växa till en hel tavla. Ansiktena är oftast minutiöst utmejslade medan klädesplaggen flyter ut, går upp i spräckliga färgfält, bildar något närmast abstrakt.
Det är vackert och långtifrån perfekt.
– Att måla perfekt, fotorealistiskt. Det är så otroligt tråkigt. Visst, den tekniska skickligheten är där. Men själen saknas, inflikar Andy Howlden.
Han och Danka Jaworska har mycket att säga om varandras arbete. De har ställt ut tillsammans flera gånger, bland annat för att de är så bra på att munhuggas. Och för att deras verk passar ihop.
– Det är inte helt enkelt, faktiskt. En skulptur tar lätt över en målning även om den är liten. Men med Dankas målningar går det, säger Andy Howlden.
Han har den här gången valt att visa en rad småskaliga skulpturer han kallar skisser. Det otränade ögat ser lätt något färdigt, så gott som perfekt, men konstnären visar raskt på motsatsen.
– Jag gör aldrig något färdigt. Det ligger inte för mig. Jag jobbar fort och man kan se mina fingeravtryck här på ytan, ser du? När jag går upp i skala och ska göra större skulpturer utifrån skisserna är det en utmaning att få med skavankerna.
Till skillnad från Danka Jaworska jobbar Andy Howlden gärna utifrån modell. Skulpturerna är en miniuppvisning i anatomi där skillnaderna mellan verken kan vara små, men avgörande.
Någon står exempelvis lite bredare isär med benen än sin tvilling, en annan sträcker armarna något längre bakåt än figuren bredvid. Känslorna de inger skiljer sig åt – och det är enligt Andy Howlden det som räknas.
– I slutändan är utseendet faktiskt irrelevant för mig. Det är känslan som är det intressanta i konsten, och när du går in i en utställningslokal, säger han.
Känslan är i det här fallet varm och övertygande.
Fakta: Utställningen har vernissage i dag, lördag 9 november, och visas till den 23 november.