I tre veckor väntar han i strilande regn under ett fikusträd på Borneo. Målet är att fotografera silverbladapor på jakt efter fikusfrukter, men de tilltänkta fotomodellerna dröjer. Efter tre veckor är allt blött, kamerautrustningen är i farozonen och Mattias Klum har svampinfektioner överallt på kroppen.
Det är då en vitkronad näshornsfågel plötsligt dyker upp, och sedan en orangutanghona med unge. Mattias fotograferar, efter flera veckors trist väntan plötsligt förflyttad till sjunde himlen. Bilderna han tar blir unika.
Silverbladaporna däremot visar sig aldrig.
De där vedermödorna är värda att minnas när man läser "Världar av liv". För Mattias Klum kommer så nära djuren och fångar ofta deras personligheter så skickligt att man som betraktare nästan kan förledas att tro att naturfotografi är lätt och att djuren samarbetsvilligt poserat för bilderna. Detta trots att man innerst inne vet hur omöjligt det är att ens få till en bra bild på sommarens nyfikna fiskmåsbesökare.
I "Världar av liv" har Mattias Klum samlat bilder från många år och upptäcktsresor. Han tar med läsaren på en färd runt jordklotet, från Galapagosöarna där den enorma artrikedomen fick Darwin att formulera evolutionsteorin till Antarktis blånande isvidder där de nyfikna åsnepingvinerna använder Klum som värmekälla.
Det är fantastiska fotografier som bjuder in till närgångna möten med hårdhudade havsleguaner och storögda gorillaungar. Som läsare är det omöjligt att inte bli ödmjuk inför naturens alla märkliga och fulländade varelser — stora som små. Genom Mattias Klums objektiv får vi möta majestätiska revhajar som glider förbi i det stora blå, men också fascineras av den bländande färgrikedomen i korallrev där minsta miljöpåverkan kan få katastrofala följder.
Mattias Klums cv är imponerande och omfattar bland annat tolv omslag för tidskriften National Geographic, flera ambitiösa dokumentärfilmer och en lång rad böcker. I sitt förord berättar han att han som redan som tolvåring lärde sig stubbtricket — nämligen att sitta alldeles stilla i en skog eller vid en strandkant tillräckligt länge för att se naturen vakna runt omkring.
Det nyfikna angreppssättet på naturen verkar han ha behållit — och det är just det som gör Mattias Klums bilder så fascinerande. Han har dessutom ett särskilt öga för spännande detaljer, som den unika strukturen i en rynkig elefanthud som här tillåts fylla ett helt bilduppslag.
Anna Froster har skrivit bildtexterna som berättar mer om djuren och deras omgivning. Här finns mycket att lära, som till exempel att den blåfotade sulan på Galapagosöarna har chans på fler brudar, ju blåare fötterna är. Hannen uppvaktar därför honan genom att kliva runt med överdrivet höga kliv och verkligen visa upp fossingarna. Om hon gillar det hon ser uppvaktar de varandra i en långsam balett där de kan beundra vanandras fötter i timmar.
Det är verkligen en fantastisk värld därute. Sällan framstår det så tydligt som genom Mattias Klums kamera.