I Nessers labyrintvärld

”4.50 från Paddington” är ju titeln på en av Agatha Christies mest kända deckare.
Och i ungefär samma anda fortsätter det. Håkan Nesser gillar minutiöst konstruerade romanbyggen där korsreferenserna är lika många som de olika berättarlagren. Inget finns där av en slump, inget lämnas åt sitt öde och ingenting är riktig vad det först synes vara. Som läsare har man aldrig tråkigt i hans sällskap.
Snart 70-årige Leonard Vermin har kommit till London för att dö. Men också för att fira sin födelsedag, minnas sina spionartade äventyr i samma stad under det sena 60-talet och för att göra bokslut över sitt liv.
Som läsare är det bara att hänga med i svängarna, inte bara genom 60-talets spionchiffer, märkliga möten i parker och kärlekshistorien med den vackra tjeckiska Carla. Utan också när Leonards fru och två styvbarn knuffar sig in i berättelsen i nutid med sina historier, tvångstankar och dagdrömmar.
Att läsa ”Himmel över Berlin” är lite grand som att försöka följa med i ett avancerat schackparti utan att ha riktigt koll på reglerna. Och just när man trodde att man greppat spelet vänds allt över ända och visar sig vara något helt annat.
I den här romanen inträffar det förvirrade ögonblicket när Håkan Nesser introducerar Lars Gustav Selén, en svensk taxichaufför med författardrömmar. Riktigt hur han – och framförallt hans roman – passar in i historien kan jag inte förklara utan att avslöja hela spänningen. Samtidigt är det nästan omöjligt att recensera boken utan att berätta det.
Håkan Nesser leker med fiktionen och tänjer på romanens ramar tills man inte längre vet om man är innanför eller utanför boksidorna. Det raffinerade intrigflätandet är imponerande, men som läsare känner man sig till sist nästan utsatt för ett litterärt experiment. Märkligt nog är jag fortfarande inte helt säker på om experimentet lyckades eller inte.