I sporten parkour finns inga hinder
Två silhuetter avtecknar sig mot den ljusa himlen. De tar sats och försvinner snabbt över kanten. Efter någon sekund hörs en svag duns. Den anonyma sporten parkour har kommit till Nyköping, och lär oss att se på husen med nya ögon.
Nu, många trasiga byxknän, skrubbade armbågar och adrenalinkickar senare, har de tränat sig till den rätta stilen. De flyter framåt, nerför och uppför i ett extremt avskalat rörelsemönster. Varje grepp, varje steg, varje rörelse är vägd på guldvåg.
I det ögonblick en övning fulländas ser det till och med lätt ut, på något märkligt vis.
Det handlar om att ta sig från en punkt till en annan, så snabbt, effektivt och kontrollerat som möjligt, förklarar Gustav.
Bästa stället i Nyköping att öva parkour är ovansidan på ett parkeringshus i västra delen av stan. Man kan undra vad arkitekten tänkte när han dukade upp buffén av olika nivåer och greppvänliga räcken, som inbjuder till akrobatkonster. Killarna tar vara på arkitekturen flera gånger i veckan.
En äldre kvinna promenerar förbi med en lång blick bakom glasögonen. Rynkorna runt munnen avslöjar tankar om killarna som far omkring i luften.
Det gör inget att folk tittar, för det ser ju annorlunda ut, men det är tråkigt när de tror att vi håller på och förstör, säger Gustav.
Parkour ger en allsidig träning, med extremt bra kroppskontroll och balans som bonus.
Man får en kick efter de riktigt svåra tricken, och mår bra efter träningen, förklarar Christoffer.
Med terminatorblick som Schwarzenegger söker de av väggar och terräng runt omkring, och hittar en bra plats, den 800 år gamla borggården på Nyköpings hus.
Det är svårt att hitta spotar, bra ställen att träna på, i Nyköping, i Sverige över huvud taget. Det byggs inte på samma sätt här som i Frankrike, där är allt som gjort för parkour.
Sen är det ju också så att man inte ser möjligheterna förrän man klarar av dem. Så i takt med att vi blir bättre hittar vi också flera ställen, förklarar Gustav.
Det är psyket som begränsar dem från de riktigt höga höjderna. Christoffer pekar på en avsats flera meter upp, och förklarar.
Jag vet att min kropp skulle klara av att hoppa därifrån, men huvudet säger ifrån när jag står vid kanten.
I stället mellanlandar han på ett räcke innan han svingar sig ner till asfalten och landar med djupa knän, hela kroppen följer med rörelseenergin och strömmar vidare i en kullerbytta.
En gång landade jag snett och bröt nyckelbenet. Det känns fortfarande när jag rullar runt, men jag blev inte avskräckt. Man vänjer sig vid rädslan och att det gör ont, det är ju en del av sporten.
Så jobbar vi med nyheter