Precis som att tonläget inte redan var tillräckligt högt skriker nu även LO till i debatten om gymnasieskolan. Landsorganisationen vill bestämma hur de yrkesförberedande programmen ska se ut, löd nyhetsrubrikerna i går. Det var inte hela sanningen när tre företrädare skrev att "branschernas parter [bör] får större inflytande över yrkesutbildningarnas innehåll, kvalitet och dimensionering för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden" (DN debatt 17/5). Med andra ord, LO och arbetsgivarorganisationerna ska få makt över gymnasieutbildningarna.
Alldeles för få väljer yrkesprogrammen på gymnasiet, många hoppar av och länken till arbete i "rätt" bransch efter studenten är svag, skriver LO-folket. De skyller på utbildningsminister Jan Björklunds (FP) gymnasiereform; de nya yrkesförberedande programmen ratas av eleverna eftersom de inte ger direkt access till universitetet.
I princip alla i utbildnings- och jobbdebatten håller med om att vi har en missmatchning på den svenska arbetsmarknaden och i princip alla vill ha en starkare länk mellan utbildning och arbetsmarknad. Men varför LO? Att fackorganisationen ska ha makt över gymnasieutbildningarna känns inget vidare, i egenskap av bästis och före detta siamesisk tvilling till Socialdemokraterna. Tankarna går även till de grova anklagelserna mot Läkareförbundet; att fackförbundet lobbat ner antalet utbildningsplatser för att håller läkarlönerna uppe (SVT Uppdrag granskning 2/9 2009).
Det är klokt att LO är remissinstans när gymnasieprogrammen utformas; än mer koll på behovet av arbetskraft har väl arbetsgivarorganisationerna. Men gymnasieskolan genomgick en revolution så sent som 2011 och det kan leda till något väldigt bra. Just nu har den svenska skolan inte råd med fler experiment.