Ryan Stone (Sandra Bullock) är en dämpad forskare och ute på sin första tur i rymden, understödd av veteranen och lustigkurren Matt Kowalsky (George Clooney). Rutinuppdraget de är ute på går snett och snart kämpar de för sina liv.
Rymden har genom filmhistorien alltid inbjudit till existentiella grubblerier. Ingenstans blir väl människans ensamhet så tydliggjord som ute i det stora svarta med jordens yta som kuliss. Att då ta den människan, låta henne gå på rymdpromenad och, hoppsan, börja sväva fritt och rotera utan kontroll med snabbt sjunkande syrehalt, det är att skapa en helt ny definition av utsatthet.
I "Gravitys" spektakulära inledning är detta precis vad som sker. Som en avlägsen släkting till Ellen Ripley får Ryan Stone lära sig den hårda vägen att i rymden kan ingen höra henne skrika.
Den mexikanske regissören Alfonso Cuarón ("The children of men", "Din morsa också") vet vilka knappar han ska trycka på för att maximera graden av ångestladdad spänning i denna utmärkta rymdskräckis. Filmen har fått kritik för viss ovetenskaplighet men ärligt talat, åk bara med i filmens interna logik, det blir mycket roligare resa just så.
Tack vare ett skickligt ljud- och kameraarbete skapas en intim, stundtals klaustrofobisk, kammarspelskänsla ute i oändligheten. Kameran befinner sig vid ett tillfälle strax utanför och sedan strax innanför Sandra Bullocks rymdhjälm och det är mycket stiligt gjort.
I dessa megafilmstider tar man lätt visuell storslagenhet för given. Men att man får både skickligt hantverk och karaktärer att bry sig om på riktigt, det är ovanligt. Cuarón balanserar på gränsen till det sentimentala när det gäller framförallt Ryan Stones bakgrundshistoria, men i slutändan funkar det och "Gravity" blir en imponerande historia om överlevnad. Det är bara att gratulera oss alla att stjärnorna för en gångs skull har stått helt rätt på himlen över Hollywood. (TT Spektra)