Tvistemålen är återigen orsakerna till hennes ovilja att gifta sig och regera liksom delvis hennes konvertering till katolicismen. Petersson vill med sin bok försöka lansera ett nytt perspektiv på framför allt de förra frågorna, åtminstone enligt förlaget.
Så särskilt nytt är det väl kanske ändå inte. Fokus i Petterssons framställning ligger på Kristinas personlighet som framstår som fylld av konflikter mellan olika motsatser. Dels framhålls det märkliga förhållandet mellan hennes olika roller som kvinna och regent. I ett äktenskap under 1660-talet var det mannen som var herre och kvinnan tjänare. Men om kvinnan var kung, vem skulle då vara herre?
Genom skickliga politiska utspel ordnade drottningen till sist tronföljden genom att göra sin kusin, Karl Gustav till arvfurste vid kröningsriksdagen 1650 och kunde således både ha kakan kvar och äta den.
Redan samma år började hon ändå antyda sin avsikt att abdikera. Chockade riksråd och andra lyckades tala henne ur den saken då, men 1654 gick det inte längre. Kristina lade ned regalierna vid en ceremoni i Uppsala och dagen därpå lämnade hon alltihop och reste söderut. Varför, har människor frågat sig sedan dess.
Ja, här träder en annan inre konflikt hos drottningen fram, den mellan hennes skyldigheter och hennes frihetslängtan. Religionen förefaller aldrig ha suttit särskilt djupt hos henne och flitigt umgänge med tidens lärde kan säkert ha påverkat henne i att söka en bättre miljö för sina intellektuella intressen.
En fråga som annars slår en är, vad som var medel och vad som var mål i hennes agerande. Hon ansåg själv att hon inte passade att regera, men under tiden i Rom pretenderade hon likafullt på andra troner – Neapels och Polens.
Endera måste hon alltså vid tillfället ha ljugit om saken eller också ändrade hon sig under tidens gång. Det är svårt att frigöra sig ifrån känslan av att det var just Sveriges drottning hon inte ville vara.
Hennes konvertering är också svår att ta på allvar. Pettersson menar att det möjligen var ett medel att för alltid stänga dörren till sitt förflutna och alltså inget ändamål. När hon senare besökte Sverige för att bevista kusinens begravning lät hon ändå ha hotat med, att om den minderåriga Karl XI skulle dö, ja då kunde hon vackert komma tillbaka.
Saken kanske inte är så komplicerad i alla fall. Svårigheterna att tolka bilden kan förstås ha med tidsperspektivet att göra. Man är benägen att se sammanhang som egentligen inte fanns.
Kristina var bara några och tjugo år när hon kröntes. Vem minns inte hur envis man kunde vara på den tiden? Hur uppdelad var inte tillvaron i svart och vitt? Ord och handling var samma sak. Man tar ett beslut och tjugo år senare ångrar man sig.
Pettersson har angripit saken utifrån vad som kan betraktas som ett källmässigt standardmaterial och det står var och en fritt att göra sin egen bedömning. Hans biografi är välskriven och lättläst med ett väl valt bildmaterial. I förbigående konstateras också redan 1639 att Nyköping för den unga drottningen, ”bekvämligast och lustigast är, både av det att det en sjöstad är, såsom och för den lustiga trädgården vid slottet”. Så sant som det är sagt.
Inga nya svar på gåtan Kristina
En av vår historias kanske märkligaste gestalter är åter föremål för en biografi och den här gången är det Erik Peterssons tur att gripa sig an den egensinniga kvinnan som inte ville vara kung. Det är förstås drottning Kristina som avses och som vi åter får följa från vaggan till abdikationen.
Så jobbar vi med nyheter