Flera av gästerna spelade redan på 80-talet i Christer Boustedts kvartett eller kvintett, vilket förklarar att den engelska förkortningen CBQ har hållits kvar i nya namnet Contemporary Bebop Quintet. Nu fick vi inte höra något berättas om den legendariske saxofonisten Boustedt och bara två av låtarna från dennes prisbelönade Thelonius Monk-skiva.
Men mycket bra blev ”Well You Needn’t” på högsta växel.
Och med flera ballader och snabba låtar av Charlie Parker, Billy Strayhorn och Tadd Dameron plus ett knippe eget blev det ändå bra variation, och sällan som man som lyssnare tappade koncentrationen. Man kan ju göra det om bebop blir en blåsarnas uppvisning i klättrande upp och ner.
Gruppens styrka var inte början och slut i klassisk stil med blåsarna unisont eller i terser och supertajt trixande. Utan det var i solona som allt lyfte, och speciellt när Bosse Broberg blivit varm och utforskade hur man skapar meningsfulla toner, böjda eller pysiga eller silverblixtrande.
Och ingen blåser en melodi som han, det som verkar lätt men är så svårt, med sordinen i trumpeten och så vackert att ingen störde med applåder i ”You don’t know what love is”.
Samma känslighet kom från piano, bas och trummor i balladerna, fast kompet annars hade det där mäktiga drivet framåt med oförutsägbara växlingar som ”jumping bass” och inte bara ”walking”. Och massor av spännande off-beat från trummisen.
Stefan Isakssons mäktiga tenorsaxofon kunde också få värme av svensk sommar, en surrande humla och tretaktsgungande skärgård och frihet.
Ingen blåser som Bosse Broberg
I 25 år har gruppen CBQ hållit på med att föra bebopjazzen in i vår samtid. I går kom de söderifrån till Nyköping på turné upp genom Sverige. Fem farbröder som spelade för mestadels farbröder som jag eller en bit äldre. Den en gång så ungdomsupproriska bebopen har alltså blivit lite museum och mest manlig.
Så jobbar vi med nyheter