I Lundaskog mellan Källmossen och Jonslund har det med stor sannolikhet funnits ett salpetersjuderi. Magnus Josephson, Södermanlands museum, har besökt platsen och konstaterade att här har till 90 procents säkerhet funnit ett salpetersjuderi. Grunden på platsen kan vara en salpeterlada.
Salpetersjuderier har funnits sedan 1200-talet och var i allmänhet belägna i s.k. salpeterlador på landsbygden. I salpetersjuderier framställdes salpeter som var en nödvändig råvara vid tillverkning av svartkrut.
För tillverkning av svartkrut blandas 75 procent salpeter, 15 procent kol, 10 procent svavel. Träkolet skulle helst vara av benved, rhamnus frangula, brakved, men vanligen användes alved.
Salpeter uppkommer vid nedbrytning av organiskt material i jorden, s.k. dräktig jord. Mikrobiologiskt sker en omvandling till ammoniak NH3 , nitrater och nitriter. Den dräktiga jorden som innehåller salpeter, finns där jorden blivit uppblandad med kreatursspillning och organiskt material som halm, bark, mm. Speciella salpeterlador anlades där jord, spillning och halm blandas. Efter några år kunde salpeter utvinnas genom att jorden kokades, och salpeter avsattes på kärlens väggar.
Gustav Vasa beslöt att göra landet självförsörjande beträffande salpeter genom att förklara salpeterjorden som Regale, vilket innebar att den blev Kronans egendom.
Alla fähusgolv på torp och gårdar förklarades därmed som regale. Bönderna förbjöds att stensätta golven i ladugårdarna, och ålades att noggrant dika runt fähusen så att jorden inte urlakades av regnvatten.
För att ur den urindränkta jorden, den s.k. dräktiga jorden, utvinna salpeter anställdes av kronan salpetersjudare s.k. kronosalpetersjudare. De var undantagna från tjänstehjonsstadgan, befriade från krigstjänst, samt slapp betala mantalspeng.
Ofta var salpetersjudarna ett kringresande folk, som inte alltid var så väl sedda hos bönderna.
I kyrkoböckerna förkortades salpetersjudare med S.S.
Sverige blev under 1600-talet indelat i sju överinspektionsområden, vilka utgjorde rekryteringsområden för sjudare, som utförde sjudning. Sjudarna rekryterades framför allt från torpare och daglönare, men även åbor till smågårdar fanns representerade.
Som mest omfattade sjuderistaten 1400 sjudare. År 1640 fanns det i Södermanland och Närke 16 sjuderidrängar i den egna organisationen.
Landet var indelat i rotar där varje rote omfattade 8-10 hemman. Rotarna var sammanslagna till distrikt, och slutligen i sju överinspektionsområden som tycks ha växlat över tiden.
Sjudarna var organiserade i pannlag som bestod av en verkmästare och 2-4 sjudare, som ombesörjde själva sjudningen.
Sjudningen ägde rum inom en rote per år, detta innebar att ingen gård fick besök mer än vart sjätte år. Det var den tid det tog för jorden att bli dräktig med salpeter.
Sjudningen ägde rum mellan maj och september, övrig tid var sjudarna hemförlovade och kunde ta andra arbeten.
Året började runt 15 april då mönstring skedde i de olika inspektionsområdena. Ofta var landshövdingen närvarande vid mönstringen. Rullorna gicks igenom, nya sjudare blev antagna och områden för sjudning under året fastslogs. Sjudarna fick förskott på 10 riksdaler silvermynt. De var ålagda att sjuda minst 10 lispund, ca 85 kg. Vid leverans under hösten fick de ytterligare 10 riksdaler. Kunde de inte leverera erforderlig mängd blev det löneavdrag.
Den sista salpetersjudaren avskedades i början på 1800-talet då också kronans rätt till salpeterjorden upphörde. Många salpetersjudare fortsatte dock sin verksamhet, nu hos bönderna, för att sjuda. Kvar fanns den s.k. salpetergälden vilken innebar att bönderna hade skyldighet att till kronan leverera en viss mängd salpeter per år.
Bönderna hade skyldighet att hålla sjudarna med husrum, mat och dricka, samt foder till hans hästar, samt att bistå med transport av den stora sjudarpannan och sjudarens alla verktyg när pannlaget skulle flytta till nästa plats.
Axel Oxenstierna beslöt 1624 att de olika salpeterverkstäderna skulle läggs ner efter hand, och ersättas med sjuderier på landsbygden och speciella kronosjudare anställas. Vid den här tiden hade kronan 26 verkstäder som tillverkade ca 26 ton salpeter.
Före 1634 var varje helt krono- och skattehemman ålagda att till kronans salpetersjuderier leverera 5 tunnor, ca 735 liter god mylla, 1 tunna fårgödsel, 3 lass ved, 2 stora kärvar halm med en diam. av 1 aln.
Frälsehemmanen var ålagda halvparten av detta.
Efter 1634 ersattes detta arbete med en skatt. Den så kallade Salpeterskatten.
1652 infördes salpeterskatten som en särskild skattetitel under mantalsräntan.
Före 1686 var sjuderiet organiserat under krigskollegium. Därefter infördes en organisation av sjuderiet på samma sätt som indelningsverket för soldater kallat Salpetersjuderiindelningsverket.
Upptäckten av Chilesalpetern pressade världsmarknadspriset på salpeter så att det under slutet av 1700-talet minskade den inhemska produktionen av salpeter.
År 1801 upphörde Regalet.
År 1830 indelades landet i 13 salpetersjuderidistrikt under var sin direktör.
Samma år, 1830, upphörde Salpetergälden som då kronan efterskänkte.
Salpetersjuderistaten inom statsverket upphörde 1895-12-31.
Tillverkningen gick till så att dräktig jord, sand och även avfall från vedhuggning dränktes in med urin från ladugårdar och blandades noga. Denna blandning urlakades sen med vatten vilket fick sjuda i stora pannor eller malmgrytor under ca 6-7 dagar eller till ett ägg kunde flyta på ytan. Den insjudna vätskan hälldes sen i låga, vida träfat för avdunstning, kalk och aska tillsattes vilket fick koksalten, natriumkloriden, NaCl, att kristallisera, som sedan kunde avlägsnas. Därefter fick det hela svalna till ca 25 grader, salpeter började då att avsätta sig på väggar och botten i kärlet, som sedan kunde skrapas ihop samt förpackas för leverans till krutbruken.
Det sägs att korna kittlades under magen med en liten kvist för att släppa sin urin hemma i ladugården, innan de släpptes ut på bete för dagen. Så värdefull var urinen.
Enligt husförhörsboken bodde från 1815-1826 en salpetersjudaredräng som hette Eric Johan Andersson född 1774-06-24, död 1825-11-08, och hustrun Brita Nilsdotter född 1793-06-30 vid Stora Källmossen i egen stuga. Det kan möjligen vara den grund till en stuga vid täppan, söder om salpetersjuderiet, som hembygdsföreningen besökte i samband med vandringen vid Jonslund 2008.
Text: Kurt Nyström
Referenser:
Husförhörsboken, Lunda
Hallands rötter
Södermanlands museum