Ingen ska tvingas att välja mellan diktaturer

I förra veckan satt jag bland åhörarna när OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, höll sitt veckomöte i Wien. Kommissionären Rolf Ekéus rapporterade om OSSE:s arbete med att stärka förutsättningarna för nationella minoriteter i ett flertal stater. Det var ingen tillfällighet att Ekéus länge uppehöll sig vid utvecklingen i de forna Sovjetstaterna. På många håll finns där mycket att göra, inte bara vad gäller minoriteter utan förtryck i allmänhet.
Bara någon dag senare bröt oroligheterna i Uzbekistan ut. Den blodiga utvecklingen talade sitt tydliga språk. I de forna Sovjetstaterna tar diktatorerna ett allt hårdare grepp om makten, förtrycket och förföljelserna av oppositionella ökar. Despoterna har dragit sina slutsatser av de fredliga maktövertagandena i Ukraina, Georgien och Kirgizistan. Uzbekistans diktator Islam Karimov tvekade aldrig att låta sina trupper öppna eld mot demonstranterna.
I dessa postsovjetiska diktaturer frodas korruption och maktmissbruk, mänskliga rättigheter trampas på. Såväl Ryssland som USA tittar skamligt nog åt ett annat håll eller kommer med tama förmaningar. De odlar hellre sina kontakter med diktaturerna. Ryssland vill behålla och stärka inflytandet från Sovjettiden. USA behöver allierade i regionen för att föra kampen mot terrorismen. I området finns även attraktiva olje- och gasfyndigheter.

Visst finns där extrema krafter som vill se en islamistisk statsbildning i Centralasien. De sittande diktatorerna missar aldrig ett tillfälle att varna för detta och finner stöd hos Rysslands Vladimir Putin och USA:s George W Bush. Närheten till den islamistiska diktaturen Iran och dess hotande kärnvapenambitioner spelar stor roll. Det betyder att demokratianhängare inte får den uppmärksamhet eller uppbackning av omvärlden som krävs och behövs. Endast extremerna syns.

Men bara för att USA och Ryssland har låst sina positioner får det inte hindra Europeiska unionen från att agera med kraft i Centralasien. Unionen och dess medlemsländer däribland Sverige har en reell möjlighet att vara en stark samtalspartner och ett fast stöd för de grupper som söker demokratiska reformer. Risken för nya och fortsatta blodbad i regionen är överhängande så länge förtrycket består. Därför krävs det att EU går fram med en tydlig strategi för att etablera demokratiska samtal och att motverka våld. Människorna i dessa globalpolitiskt laddade områden ska inte behöva tvingas till valet mellan sekulär eller religiös diktatur.