Ingen skiva i vanlig mening

Ni som tycker att detta påminner om Radioheads senaste album Kid A kanske inte blir förvånade av att få reda på att materialet till dessa två skivor spelades in samtidigt. Underligt (och snålt) att inte alltihop lades på en och samma skiva eftersom denna är knappt 45 minuter och den andra drygt 35.
Men men. Jag gillade Kid A faktiskt, Idiotqeue är en av mina absoluta favoritlåtar till och med. Men det är en jäkla svår skiva. Det finns liksom ingen röd tråd, det är bara en massa svårtolkade intryck och svamliga ljud.
Många kritiker ansåg att Amnesiac var mer lättillgänglig än Kid A, men det tycker inte jag. De kunde lika gärna vara syskon, Amnesiac kunde heta Kid B istället. Skillnaden är dock att man här känner igen fler av ljuden man hör, även om det stundtals är ett väl tilltaget samensurium som möter en på skivan. Allt med Thom Yorkes vemodiga, ibland ordlösa, stämma som genomsyrar den dystra ljudmattan.
Konvolutet är även det, liksom det till Kid A, svårbegripligt, men förmedlar en känsla av krypande, mardrömslik rädsla för något ogripbart. Jag tycker nog att det här är bra, men det känns inte som en skiva i vanlig mening, utan ett ljudexperiment som har vissa känslomässiga poänger. Men det kan vara svårt att hitta någon stadga, någon bärande del. Det flyter bara ihop till en svartgrå filmjölk. Men på ett bra sätt.

Ingen skiva i vanlig mening

Radiohead: Amnesiac (Parlaphone/EMI)